6664 och två tredjedelar.

Fredag morgon och jag har en kort uppstart av dagen där jag tänkt att vi ska sammanfatta veckans lärande på temat Sveriges historia i form av en gemensam tankekarta. Den kommer leda in i dagens första lektion som handlar om att just sammanfatta och fördjupa lärandet från veckans temalektioner om… Sveriges historia.

Jag: Okej, vad minns ni från veckan som har gått då?
Elev 1: Alltså, häromdagen hörde jag någon som retade en av småbarnen för att hen sover med sina föräldrar?
Jag: ?
Elev 2: Va!?
Jag: …
Fler och fler elever: Alltså, det är ju jättekonstigt!
Jag börjar förstå att det här samtalet inte leder dit jag vill och behöver snarare gå in för att motverka att något taskigt sägs om en yngre elev som dessutom inte är här för att försvara sig. Inte okej.
Elev 1: Ja! Visst är det!?
Elev 2: JA!!!! Det gör ju jag nästan varje kväll.
Resten av gruppen stämmer in.
Någon elev: Det är ju jäääääätte myyyyysigt!
Jag biter mig i tungan och tackar min lyckliga stjärna att jag inte hunnit agera på helt feltolkade signaler.

20 minuter senare bryter vi upp för dagens första lektion. Tankekartan stannade vid att vara en tanke. Så behöver det få vara ibland när man jobbar med människor. Skönt då att vi har typ 6664 och två tredjedelars timma till innan grundskolan ska vara klar.