Det fina med nya vänner

Det började i tisdags. När jag och en kollega öppnade den annars lovstängda skolan för ett par dagars fritidsverksamhet mellan jul och nyår. Fyra väntade elever blev bara två. Två söta sexåringar som inte känner varesig mig, min kollega eller varandra annat än till förnamn. Med andra ord är det två försiktiga ungar som möter upp. Jag har nu insett att det ibland kan vara enklare att bedriva verksamhet för många än för ett litet fåtal. Visserligen har jag nu tid att sitta ner ordentligt men samtidigt bygger allt på att kidsen kommer överens. Vilket inte behöver vara säkert. Båda två kommer från sociala skolvardagar som för tillfället präglas av konflikter. I ena gruppen rasar en maktkamp som yttrar sig i att det vid varje rast finns någon som inte får vara med (”för vi vill leka själva”). I den andra är det de äldsta eleverna som styr med järnhand (”eftersom vi blev styrda när vi var små”).

Vi snabbspolar fram till tre dagar senare (alltså i morse). Det är ett par minuter över nio och en av de två ska komma vilken minut som helst. Den andra har i all hast knåpat ihop en skattkarta, som börjar vid den röd-gröna dörren med två fönster och slutar i den röda garderoben där Eleven sitter gömd. Som en överraskning.

Ett brödbak, många stjärtlappsrejs, en stunds frimärkspyssel och inte minst en spontanbio senare är det två glada ungar som går hem till varandra för att fortsätta leka. Runt deras halsar hänger egentillverkade kompishalsband.

Slutsatsen är att ett par dagars lovfritids kanske kan lösa upp knutar som mina kollegor pillat med i flera veckor nu? Det har i alla fall get två nya bästisar.