Min skola har ett hus för kopiatorn (och kaffekokaren).
Och ett annat hus med personalrummet.
Och ett tredje med klassrummen jag jobbar i.
Där finns också skolans förstaklassare.
Det här är inte gnäll utan ett sätt att förklara varför det blev som det blev. Så.
Jag var och hämtade kaffe i en kort paus. Några förstaklassare väntade på utskrifter från skrivaren som deras lärare skickat dem för att hämta. Eftersom den har krånglat lite på sistone dröjer jag kvar utifall att de behöver vuxenhjälp. Det gör de inte. Istället tar vi sällskap ner för trappan och över skolgården mot vårt gemensamma hus. Plötsligt springer två av de tre i förväg. Den tredje blir kvar och ropar efter dem.
Hon (inte upprört utan mer upplysande): JAG ÄR EN STOR TJEJ NU OCH DÄRFÖR GÅR JAG BARA!!! VUXENGÅR!!!
Jag: Välkommen till klubben kompis.
Hon ser upp mot mig och fattar min hand. En sekund passerar.
Hon: Vi är vuxna nu. Och vuxna går…
Jag ska just säga något när hon får syn på en annan kompis, släpper taget och springer dit det snabbast som hennes benen bär. Kvar är jag och vuxengår. Det är inte så illa det heller, försöker jag inbilla mig själv…
Kommentera