Fredag i slutet på augusti och friluftsdag med hela arbetslaget i en av de många närbelägna skogarna. Det är jag, mina kollegor och våra drygt 85 elever. Först en genomgång av Allemansrätten i respektive klassrum och sedan resten av dagen i ett om möjligt ännu mer ursvenskt utförande. Det är en stunds vandring, lekar i skogen, letande efter svamp, kojor som byggs, medhavd matsäck som äts och alltihop i ett mulet väder som skvallrar om hösten runt hörnet. Det är verkligen en toppendag. Jag ser nya sidor hos mina elever, roller som skaver lite är som bortblåsta och nästan vartenda väldokumenterade stödbehov är för en dag löst av sig själv. Lagom till lunch kommer ett par av mina elever fram och föreslår att vi ska göra varje fredag till utflyktsdag. Jag vill verkligen hörsamma deras önskan men kan inte släppa vuxenhjärnan som tänker på timplaner och liknande. Vi konstaterar ihop att det i alla fall vore bra med fler utflykter.
Efter lunch upptäcker jag att det är ett par elever som inte automatiskt hittar något att göra. Jag bestämmer mig för att ägna dem lite uppmärksamhet i hopp om att det ska hjälpa dem att ta sig in i någon av alla de aktiviteter som pågår i skogen. En av dem, Blåbäret, är en ny elev i en av parallellgrupperna som fram till nyligen levde i ett sydamerikanskt semesterparadis. Om du föreställer dig milslånga, kritvita ständer så är det där hen har växt upp och levt nästan hela sitt liv. Nu står hen här. Med ett stort, klarblått paraply uppfällt sedan morgonen trots att det inte kommit mer än ett par droppar på hela dagen.
Vi har aldrig riktigt pratat förut men jag har tänkt tanken eftersom jag känner lite folk i hens gamla hemland, kan ett par ord på hens språk och vet att hen inte pratar så mycket svenska. Så i mitt försök att engagera eleverna som inte har något att göra blir det naturligt att fokusera på Blåbäret också. Vi pratar lite. Hen tappar hakan över att någon kan säga något på hens språk. Jag ber hen lära mig några fler fraser och jag memorerar dem och ser till att engagera de andra som står runt omkring. För en stund har vi språkskola i skogen och de flesta verkar nöjda, Blåbäret är mer än nöjd.
Efter en stund slås jag av en fundering.
Jag: Blåbäret, hur länge har du bott i Sverige?
Blåbäret: Jag har bott här i ett år.
Jag: Har du någonsin varit i en svensk skog förut?
Blåbäret: Nej.
Alla runt omkring vänder sig mot varandra och tappar hakan. Blåbäret fattar inte riktigt varför. Jag blir lika häpen som de andra.
Jag: Men du, då måste vi få visa dig runt!
En elev i år fem som inte deltagit särskilt aktivt fram tills nu: Har du någonsin provat att äta blåbär i skogen?
Blåbäret tittar skeptiskt på mig: Min mamma sa ”Ät inget i skogen!”
Jag förklarar att det är smart att tänka så men att man kan lära sig att känna igen vad som går bra att äta. Vi visar hen närmaste blåbärsris och var man ska leta. Efter några sekunder börjar vi hitta några få, sorgligt klena blåbär. Hen är överlycklig. Jag och de kanske 4-5 eleverna som vuxit upp i de närbelägna skogarna samlar ihop våra bär och ger till Blåbäret. Snart hittar vi ett bättre ris där bären är större.
Blåbäret: Åh, jag visste inte att det var så här blåbär levde!
Jag ler lite åt ordvalet och slås av hur bra svenska hon pratar efter ett år. Längre än så kommer jag inte innan två av hens nya mentorskamrater (som inte verkar ha lagt särskilt mycket notis vid Blåbäret tidigare) kommer fram och frågar om vi alla vill leka kurragömma. Jag kollar av att hen förstår hur leken går till. Inte en susning. Jag förklarar lite och sedan erbjuder sig en av mentorskamraterna att visa hen hur man gör.
En timma av upprepade rundor av kurragömma innan det är dags att gå hem. Av säkerhetsskäl samlar vi eleverna mentorsgruppsvis för att räkna in dem innan vi börjar vandringen tillbaka. Alla mina är på plats. Precis när jag räknat färdigt fattar någon min högra hand. Det är Blåbäret.
Jag: Du måste gå över till din mentor så att hen vet var du är.
Blåbäret: Jag vet, vi har redan räknat. Får jag gå tillbaka med dig?
Kommentera