Det är slutet av vår bokstavs- och sifferfest och jag har i Pages knåpat ihop snoffsiga diplom som eleverna ska få samtidigt som de får tillbaka sina böcker. (Det kan verkar fjuttigt att få tillbaka sina läroböcker, men den som för ett ögonblick tror att den allra första matteboken inte är helig misstar sig å det grövsta.)
När så gott som alla diplom-och-läroboks-paket är utdelade har det blivit dags för en pojke som i vanliga fall inte tar särskilt stor plats i gruppen.
Han stegar allvarligt fram till mig och min kollega utan att för en sekund släppa sitt paket med ögonen. Han tar emot det, tar oss båda i hand och vänder sig om till sina klasskamrater.
Eleven (med ett förtjust skutt): Det här är mitt bästa liv någonsin!
