Diamantflickan (sex år gammal) kommer fem minuter efter redogjord bajsbekännelse till mig med ett äpple hon vill att jag ska dela. Jag delar det och ett par av de häpnadsväckande många kärnorna faller ut på bordet.
Diamantflickan (märkbart oroad): Oj. Det var många kärnor. Hoppas inte jag får någon i magen.
Jag: Jag kan skära bort kärnhuset åt dig.
Diamantflickan (plötsligt modig): Äsch, det gör inte så mycket. Då växer det ju ett äppleträd i min mage….
Jag: Men tänk om det blir så, och kvistarna växer ut ur dina öron. Då kan man plocka ett äpple från dina öron om man vill käka.
Diamantflickan (tankfullt): Det är ju smart, men hur blir det när man vill lägga sig ner och sova då? Hamnar inte grenarna i vägen då? … Mmmm, men man kan nog trycka på en knapp så fälls de in. Som på en robot. Förresten går det inte att man bara äter en kärna så börjar det växa ett träd. Man måste också dricka vatten, äta kobjas och gå runt så här så det kommer sol ner i magen. (Går runt med vidöppen mun och huvudet lutat bakåt).
Hennes NO-lärare kan känna sig stolt i alla fall..
En kommentar
Maria
Posted on 2008-06-27 at 07:09Dina små berättelser gör mig så glad…och fundersam över om jag undervisar på rätt ”stadie”! Barn är för coola helt enkelt och när jag läser dina inlägg så ångrar jag mig bittert att jag inte skrivit ner alla dråpliga tilläfällen jag har haft med mina högstadiebarn. Undrar hur det blir nu när jag har fått jobb på gymnasiet…hur kul blir det liksom??