Fysik för Förskoleklassen – steg 1

De senaste dagarna har jag haft så mycket att göra på jobbet att jag inte ens loggat in för att kolla kommentarer på bloggen. Vi pratar arbetsdagar som är nästan tregånger så lång som min nattsömn. (Sådana paralleller är lika skrämmande som intetsägande, jag vet.)

Så när jag, marinerad i ineffektiv stress, rusar över en spöregning skolgård hinner jag inte ens märka att sexåringen från klassrummet intill är ensam ute på skolgården. Inte förrän han tilltalar mig.

Fysikpojken (sex år gammal): Du Killfröken, varför studsar min boll så bra på asfalten men inte alls i vattenpölar. För en stund glömmer jag bort både datorn jag har under armen och faktumet att jag inte har någon regnjacka på mig.
Jag(stannar mitt i ett steg): Hmmmm, det vet jag faktiskt inte. Har du någon aning?
Fysikpojken: Näe, men jag är hemskt sugen på att ta reda på det.
Jag: Då gör vi så här; du fortsätter att studsa för att se om du kommer på något. Så ska jag springa in och fråga en av skolans studsar-experter. (Min NO-didaktiskt kunniga kollega som jag vet sitter på personalrummet.)

En stund senare kommer jag tillbaka ut och presentera vår gemensamma teori om olika materials studsighet. Först när jag drar parallellen till känslan av att hoppa från ett hopptorn rakt ner i en sjö och rakt ner på en skolgård ser jag att polletten faller hela vägen ner.)

Från det mötet tar Fysikpojken med sig fler tankar om hur världen är skaffad (och ett löfte att någon mindre regnig dag testa studsigheten i fler material). Själv tar jag med mig en nyvunnen insikt om hur blind jag blir av att ha för mycket att göra.