Dagen då jag blev outad

Så har den kommit, dagen jag har väntat på sedan jag startade den här bloggen under vintern 2006/2007. Jag pratar naurligtvis om dagen då jag blev outad (jobbig stavning! Förbannade låneord!) på jobbet. Jag har förvisso varit helt öppen med diverse bloggrelaterade uppdrag, så det har inte varit särskilt svårt för mina kollegor att ”komma på mig”. Trots det har det alltså dröjt fram tills nu. Hur det gick till och vad som hände kan vi lämna dithän, det r inte intressant.

Istället vill jag tillägna det här inlägget till de svenska lärare som har fått utstå både det ena och det andra när det har blivit känt att de vid sidan om sin lärargärning bloggar. De absolut flesta bemöts väl, särskilt i takt med att skolan blir allt mer digital, med öppna famnar av sina kollegor/chefer. Samtidigt händer det fortfarande att vikariat inte förlängs. Att lärare kallas in till chefen för ett mycket allvarligt samtal. Att kollegor slutar dela med sig av viktig kollegial information. Alltihop sker väl av en rädsla för det okända kan jag tänka mig. En rädsla man inte kan rå för.

Trots det kan jag inte låta bli att känna hur ofattbart orättvist det är. Och orättsäkert (är det ens ett riktigt ord!?). För vad händer om tjänstemän i samhällets största och mäktigaste institution inte får lov att (med tillbörlig hänsyn till dess brukar naturligtvis) avslöja hur det ser ut från insidan? Vilken kulturell prägel får det för de anställdas benägenhet att slå larm om när något går fel?

Det här var kanske inte mitt mest kosntruktiva inlägg under de senaste fyra åren. Men det var någonting. Och blogginlägg är lite som bäbisar. Man får vänta och se vad som kommer…