#8 – Aldrig riktigt ensam

Söndag kväll. 21.35. ”Handspriten räckte inte. Jag ligger hemma med feber. Kommer kanske på tisdag.” Min kollega har, efter en vecka där en dryg tredjedel av våra elever legat hemma i diverse åkommor, gått och blivit sjuk. Vi delar klass och på måndagar undervisar vi ihop nästan hela dagen. Jag ansvarar för en lektion, hon för två. Dessutom har hon ett utvecklingssamtal och en läxläsning efter skoltid. Nu är alltihop mitt ansvar, för den enda vikarien vi trivs med är upptagen av universitetsstudier.

Konsekvensen blir att jag ställer klockan lite tidigare och tänker att jag får förbereda mig för en dag av ensamarbete. Så tänkte jag faktiskt, det erkänner jag. Även om det så här i efterhand är lite dumt. Man är aldrig ensam när man har 30 elever.

Dagar som dessa är jag så galet nöjd med att jobba med människor som har självinsikt, gruppkänsla och vana av att reflektera runt sitt egna lärande. Det är då det är möjligt att i grunden förändra förutsättningarna för lärande, om än bara för ett par dagar, utan att det i sig blir sämre kvalitet i undervisningen. (Jämför det med alla klassrum som varje dag råddas av ensamarbetande timvikarier.) Jag tror det är rätt unikt och jag vet att det inte beror på mig. Det är helt och hållet mina medarbetares förtjänst. Alla 30.

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.