#9 – Kaos i litet format.

Tisdag och massiva sjukdomar fortsätter att härja. Andra lärare kanske blir stressade av sånt. (”Egentligen borde vi i rättvisans namn ta om de senaste veckorna” hörde jag en lärare säga på Twitter. ”Lär dig skilja på centralt innehåll och kunskapskrav!” ville jag ryta, men avstod.) Men inte jag. Det rör inte mig. Tvärtom.

Dagens ena höjdpunkt var insikten att min sista lektion, matematik med de elever som inte har hemkunskap skulle bli ett möte mellan mig och fem elever. 50 minuter pedagogisk guldtid. Jag packade med mig ett gäng olika material som kan vara användbara för syftet med just denna lektionen (att förstå tal i bråkform, kunna konvertera inom bråkform och även kunna göra enkla jämförelser med decimalform och procentform). Väl där hade vi ett lika strukturerat som utforskande samtal som spann vidare i ett enkelt tärningsspel som snart modifierats enligt eget tycke, ett par tankeexperiment på tavlan och till sist en orm av bråktal på golvet. helt initierat av eleverna och helt utifrån deras förkunskaper och intressen. En mycket intressant eftermiddag där jag gjorde ett par insikter:

• Plötsligt tar alla initiativet. Annars är det nästan bara de som tror sig kunna som leder och föreslår förslag.
• Den första eleven som föreslog en egen aktivitet för att närma sig innehållet från ett annat håll var den elev som jag på förhand minst väntade mig skulle ta kommando.
• Plötsligt handlar valet av aktivitet kring argument som ”Jag vill göra det här för det var intressant” istället för att som annars kanske välja det som är kul. Misstolka mig inte! Kul är viktigt, men när man utforskar sitt intresse så adderas ytterligare en aspekt.
• Det här med att få sitta i tjugo minuter med en elev som precis klarar målen och som dras med ett dåligt mattesjälvförtroende betyder mer än man kan ana.

På vägen ut var det en elev som vände sig om och skämtsamt påpekade att jag får städa upp den imponerande röran som uppstår när fem elever gör kaos med lärandet. (Illa dold popkulturell referens!)  ”Det gör jag så gärna!” svarade jag. Och det är sant. När fokuset ligger på lärandet och eleverna går upp i en uppgift så finns det inget som kan hindra dem. Inte ens den bergfasta normen ”man lägger tillbaka saker på sin plats”. Sånt kan andra göra. Någon som är anställd för att facilitera. Typ en lärare.

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.