Torsdag och matematik med några elever. Inspirerad av Fibonacci gav jag elevgrupper varsin post-it med uppgiften att komma på de två efterföljande talen i en talserie som jag skrev upp på tavlan:
3 4 6 9 13 ___ ___
De flesta börjar ivrigt att tänka. I ögonvrån ser jag eleven som istället drar sig lite snabbt tillbaka och lika snabbt lämnar in i hopp om att inte bli sedd. Misstaget hen gör är att ge mig uppmaningen: ”Du får inte öppna förrän efter lektionen.”
På ett mycket respektfullt sätt struntar jag i den uppmaningen eftersom jag känner på mig att det är så hen egentligen vill att vi ska göra. Inga protester.
”Så här kan vi inte ha det! Kom, så ska du få en ledtråd…”
Trettio sekunder av egentid är allt som behövs investeras för att hen ska knäcka nöten och ändra sin matematiska självbild. Jag säger hejdå och vänder min uppmärksamhet till en annan. Snart avbryts jag av en liten hand som sticker fram en ny lapp.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera