#9 – En grym hårdag

Förmiddag och mina elever har träslöjd. Lektionen har precis startat. Jag och en kollega dröjer oss kvar i personalrummets rastmiljö. I dörröppningen står plötsligt en av mina elever, Kepsbarnet. Han är upprörd över att träslöjdsläraren kräver att han ska ta av sig kepsen. Jag förklarar att det inte är en viktig grej på mina lektioner men att det är smart att tänka in andras perspektiv i de här fallen. Om det är viktigt för träslöjdsläraren så kan det vara värt att släppa kampen om kepsen för att slippa en konflikt. Kepsbarnet förstår men vägrar ge med sig.

Jag påminner honom om tidigare samtal om hur man kan välja sina strider. Jag påminner om en liknande situation i matsalen för ett tag sedan med deras kökspersonal. Han blir tyst och fortsätter vägra ge med sig.

Efter ett tag kommer det fram att kepsen döljer en dålig hårdag och att han fruktar andra elevers kommentarer när han tar av sig den på lektionen. Nu förstår han att samma problem kommer uppstå i matsalen. Ska han inte kunna äta lunch då? Eller vara med på slöjden, som han gillar?

Kepsbarnet: ”Okej, men så måste du ta vatten i håret och rufsa till håret i bamba så att jag inte är själv med en dålig hårdag.”

Jag: ”Euhm….”

Kollegan (i soffan jämte mig): ”Japp! Klart Killfröken gör det!”

Jag höll med. Och tvingade kollegan att också vara med.

Lagom till lunchen gick jag över skolgården, till matsalen och letade efter Kepsbarnet. Ingenstans fanns han att finna. När jag kom in i matsalen kollade jag genom lokalen och fick ögonkontakt med honom. Han satt med blicken låst mot ingången för att se när jag kom. Vi såg på varandra och jag började gnugga ena handen genom håret för att skapa en ruffs.

Han log nöjt och jag gick för att ta min mat. Kollegan kom in och gjorde detsamma. Vad som hände sedan kommer jag bära med mig som en av de bästa grejerna det här läsåret. Topp 3, utan tvekan.

Först var det några elever som kommenterade. Inget elakt men mest undrande. ”Vad har hänt!? Varför är ni så konstiga!? Har du och Kollegan gift er!?” Typiska barnfrågor. Vi berättade inga detaljer, av respekt för eleven med kepsen.

En stund senare började barnen vid mitt bord prata om dåliga hårdagar de haft. När det stod klart för dem att alla varit där så föddes idén om en gemensam ”Dålig Hårdag Dag” när alla som vill på skolan har konstigt hår. Sedan började de. En efter en började de själva rufsa om sitt hår. Kompisarna vid andra bord såg och följde efter.

Till sist hade 40+ av 67 elever de märkligaste frisyrerna en kan tänka sig. Det var enhörningstofsar, Prinsessan Leia-bullar, Lilla My-bollar och allting annat. Killar och tjejer från alla kompisgäng gick med.

Hela eftermiddagen fortsatte det. Det riktigt fina var att inte en enda gång kommenterade någon om Kepsbarnets märkbart dåliga hårdag. Inte heller var det någon annan som fällde elaka eller osköna kommentarer mot någon annan. Snarare var korridorerna fyllda av elever som berömde varandra för den ena roliga och coola skapelsen efter den andra. Det betyder något att vi har ett klimat där man får testa andra saker och ha kul.

Framåt slutet av dagen frågade jag Kepsbarnet om jag fick lov att berätta bakgrundshistorien. Vad som började som ett pinsamt morgon-misstag slutade till sist i att han startat en ny tradition på skolan. Stolt lät han mig berätta. Så jag gjorde det. Inte för att det egentligen är viktigt utan för att jag ville att eleverna ska förstå hur schysst det är av dem att svara upp positivt på en sådan grej. Hur de, utan att märka det, stod upp för någon som behövde deras stöd.

Man kan lätt fastna vid oschyssta och osköna saker som händer. På ett sätt ska man göra det. Det är vår skyldighet att ta itu med sådant. Samtidigt borde vi ha en lika självklar skyldighet att fastna vid och uppmärksamma när positiva saker händer också. Annars tappar vi förmågan att hjälpa våra elever att växa.