Jag har funderat på en grej kopplad till beteendemönster i utkanten av nätets kultur. Det började hos mig den första april. När ett par elever blåste mig. Deras plan var att fejka ett bråk utifrån att en av dem lånat kompisens mobil och läst privata meddelanden i en konversationen med den elevens pojkvän. Allt skulle ha möjliggjorts av deras nära vänskap som inkluderar att de känner till varandras lösenord till mobilen. Ett fullt möjligt scenario som fick mig in i konfliktlösnings-mode när det i själva verket var en påhittad konflikt. (Vi kan lämna analysen av det roliga i det skämtet till en annan dag och ett annat blogginlägg.) Det finns något märkligt i den historien, som säkerligen utgör någon slags gräns mellan generationer. Varför lämnar kids ut koden till sin telefon till nära vänner?
Ur ett logiskt säkerhetstänkande är det ett orimligt beteende som inte verkar rimligt. Det är ett äldre vuxenperspektiv. Ser man det ur kidsens perspektiv så verkar det vara en intim kompisgrej. Så uttrycker de barn/ungdomar som jag möter det. Det är ett sätt att uttrycka samhörighet och tillit. Kanske är det också en produkt av en överenskommelse mellan föräldrar och barn om att gemensamt kunna tillgå telefonens kod. Rimligtvis är barn som växer upp med den överenskommelsen mer benägna att dela sina lösenord med nära vänner när de blir ett par år äldre. Det är i alla fall min hypotes.
Med senare års tekniska utveckling mot mobiler som låses upp med fingeravtryck så verkar det inte vara en övergående trend. Det händer då och då att barn i min närhet tar min och/eller varandras telefon och ber om att få registrera sitt fingeravtryck. De har full koll på hur många avtryck som varje modell tillåter och hur en går tillväga för att registrera sitt fingeravtryck. Ofta slutar det vid att de testar ett par gånger art det fungerar. Till deras stora lycka. Då och då efterföljs det av en uppmaning att aldrig ta bort det registrerade avtrycket. Det är som om de söker bekräftelse på att deras person gör och kommer fortsätta göra avtryck hos mig. Så klart gör de det och det är ingen liten sak. Det är inget som enkelt låter sig viftas bort med hänvisning till mobilsäkerhet eller integritet. Så jag säger ja. Och där förstår jag varför barn och unga går i samma fälla, om det nu är en sådan.
Allt som oftast går det ett par veckor innan jag raderar deras digitala avtryck i min mobil och lägger in de fingrar jag oftast använder för att öppna min mobil. Det är mest ett uttryck för bekvämligheten att kunna öppna den enkelt. Men det finns också en baktanke om att bevara personliga och professionella hemligheter hemliga. Som för många andra innehåller min mobil alla möjliga appar (mejl, jobbmejl, Facebook, Instagram, Twitter, osv) som via en dator skulle kräva lösenord för att logga in men som via mobilen nås utan minsta hinder.
Uppenbarligen skapar det här kulturella beteendet problem. Det är så uppenbart att när ett gäng elever låtsas att de har en konflikt över det så är det årets mest trovärdiga aprilskämt. Så något måste göras åt det. Inte för att stoppa aprilskämten utan för att se till att barn och unga utvecklar strategier för att hålla sig säkra på nätet. Samtidigt är det kanske inte vi som bara behöver anpassa oss efter tekniken? Jag hade hellre sett att tekniken anpassades efter oss. Mer om det i ett inlägg imorgon. Jag har nämligen en idé på här det relativt enkelt skulle kunna lösas så att intima vänskapsrelationer inte behöver bli ett hot mot vår nätsäkerhet.
Kommentera