Efter fem och ett halvt år som lärare, hela tiden på samma skola och mestadels med elever i samma ålder, så är det saker som händer med mig som lärare. Jag märker det. Dels börjar jag bli bekväm och dels så börjar jag bli säker på min sak.
Som med den urgamla sägningen som förts ner från lärare till lärare, generation till generation:
”Det som inte blir gjort innan påsklovet blir inte av”.
Med åren har jag kommit att inse att fast att det inte är direkt sant så finns det en poäng i att elever som grupp har för vana att stänga av någon gång i slutet på maj. Då blir det allt mindre vettigt gjort. ”Det enda som går att göra är att hålla i och när det inte längre går: hålla ut”. Det har varit ord som jag fört vidare till mina olika lärarstudenter. De nickar och förstår. Kanske håller de med, vad vet jag.
Men icke!
Det är dags för ett erkännande. Just när man tror sig förstå sin elevgrupp så förändras de igen. Med ett par år av elever i mellanstadieåldern så blixtrar just den här gruppen till och tillsammans levererar vi de bästa lektionerna på hela året. Jag är uppe i tre-fyra stycken på rad nu. Klockren undervisning där materialet jag förbereder växer till något mycket större när de lägger sig i. Mina genomgångar funkar, mina övningar funkar, mina realtidsbedömningar sitter där de ska. Deras lärande är klockrent. Det är som om de inte själva förstår att om sju dagar är allting över.
Kommentera