Måndag morgon.
Kom till jobbet. Ett par kollegor har en plan. En vettig plan. Som innefattar att jag ska ta på mig 100 minuter mer undervisning i veckan. Det innebär ett extra ämne med en extra elevgrupp. På pappret en rätt dålig deal. Men visst. Jag tackade ja. (Min plan för det här läsåret är att bli bättre på att ha is i magen och se vart saker tar mig.)
Den fina delen är att det är en grupp om fem elever, som alla ligger lite längre fram i Engelska än deras jämnåriga. Några av dem har engelska som modersmål. Andra har bara haft lätt att lära sig. Allt som allt är det en rolig grupp elever som både behöver och är väldigt mottagliga för särskilt stöd. En perfekt kombination.
Efter vår första lektion ihop, som kom mindre än en timma efter att jag insåg att jag var deras, så är det faktiskt en känsla av lyx som infinner sig. Det här kommer bli trevliga lektioner. Perfekta sätt att starta arbetsdagar. Källor till professionell inspiration. Så kan det bli när man lägger till undervisningstid.
Det är i grunden därför som det är så himla smart att vi avskaffade USKen. För den gav bara en skev bild av vår arbetsbelastning. Man kan inte räkna belastningar i minuter. Det ger inte en rättvis bild.
Kommentera