Tisdag lunch och jag är rastvärd. Av flera orsaker har vi både dubblat och tredubblat rastvärdarna just nu och därför har jag börjat lära känna fler elever, vilket alltid är positivt. Vi går från att kunna varandras namn till att dela tid ihop. Så klart blir det ett steg fram. Som idag.
Jag går över skolgården och skannar av miljön. Det är precis i början på mitt pass. Några flickor i år 2 kommer springandes mot mig.
De: KILLLLLLLLLFRÖÖÖÖÖÖÖÖKEN! DU MÅSTE HJÄLPA OSS!
Jag (överdrivet lugn, för att instilla lugn hos dem): Okej, visst. Vad behöver ni hjälp med?
De: VI SKA BYGGA EN MÄNSKLIG PYRAMID OCH BEHÖVER DIN HJÄLP?
Jag: ?
En Av Dem: Ja, alltså vi kan göra basen och mittenlagret själva men den som ska vara på toppen måste du lyfta upp.
Jag saknar helt erfarenhet av mänskliga pyramider men vet att det är något vissa elever får lära sig på idrotten. Därför kan jag inte avgöra om det här är en säker vardagsaktivitet för dem eller ett galet upptåg som behöver en klart tänkande vuxen för att avstyra det innan olyckan är framme. Jag väljer att följa med.
En Av Dem (pekar på en åttaåring som jag precis lärt känna): Så! Bär upp henne!
Jag: Hur många av er har gjort en mänsklig pyramid förut?
De flesta händer flyger upp i luften. Jag nöjer mig med det och intar min roll som lyftkran. Det går sådär. Snart ligger de i en skratthög på marken.
En Annan Av Dem: Hm. Jag tror vi behöver vara fler i botten?
En Av Dem: Jag tror inte jag passar bra i botten. Jag är för svag. Det är bättre att jag är längst upp för jag är lätt.
En diskussion vidtar om olika strategier. Efter ett tag frågar de mig om råd.
Jag: Det verkar rätt jobbigt att vara i basen så kanske borde det vara några som är starka?
Så gott som samtliga åttaåringar blir till sig
De: JAG ÄR STARK!
Jag blir lite knäsvag för deras självkänsla och hinner tänka att jag hoppas att de får behålla den när de blir äldre.
Sedan gör de några nya försök, som alla slutar i skratthögar. Till sist föreslår jag en modifierad uppgift som samtidigt ger mig en möjlighet att smyga in matematisk problemlösning i deras rast.
Jag: Är ni tillräckligt många för att bygga två mindre pyramider?
Intensiva matematiska diskussioner vidtar. Det svåraste verkar vara att räkna hur många de är när alla försöker gå runt och räkna varandra. Jag backar undan för att rastvärda övriga elever. En stund senare kommer jag tillbaka och hittar dem i tre perfekta mini-pyramider. Lyckan är total.
Kommentera