Fredag kväll och jag har just låst och larmat efter ett kvällspass på den ideella fritidsgården som min kloka kollega startade. Förutom begynnande trötthet så när jag en reflektion från kvällen som handlar om det här med ålder, erfarenhet och kunskap. Det ska sägas att jag hela kvällen varit ensam vuxen med ett femtiotal 12-15 åringar, så man kan ju tro att jag är den erfarna i sällskapet. Att min roll är att bistå med kunskap. Till viss del är det så. Med viss kunskap. Men absolut inte med all kunskap. Inom andra områden förväntas jag i deras tonårsögon vara den i särklass allra minst kompetenta personen på plats. Inte på ett elakt sätt. Det bara är så.
Jag märkte det efter att jag i en lugn stund kunde slå mig ner för att utmana en nu trettonårig självutnämnd FIFA-mästare. Han och jag har känt varandra sedan han var sex år gammal. Nu är vi inte längre lärare och elev utan… något annat… skit samma!
Min poäng är att jag till följd av en klantig miss från hans sida fick en straff som ledde till att jag tog hem matchen med 1-0. Blotta tanken på att jag som vuxen skulle kunna besegra någon på FIFA tog så gott som alla åskådare med häpnad. Varför då? För det är en förmåga som inte funkar som de förmågor vi tillvardags jobbar med. Inte ens lite grann. Min motståndare blev inte allt för nedslagen dels för att jag gav honom äran för att ha lärt mig slå FIFA-straffar och dels för att han vet att han egentligen är bättre. En stund senare pratade vi om det. Och om skillnaden mot de sex åren då jag jobbad med att lära honom saker. Det jag vill säga är att det finns en poäng i att utmana sig själv att möta unga personer kring saker där de förväntas vara mästarna.
Det är en nyttig upplevelse som kan ge många värdefulla insikter för den som till vardagar har mästarrollen. Åh vad jag önskar att alla elever fick möjlighet att ha ett område som de verkligen var mästare i och som betydde något i deras skolgång.
Slut på reflektion.
Kommentera