På en ö i en skärgård är jag med mina elever på skolresa. Eller ja, deras föräldrar är här med dem. Det är deras sak att planera och genomföra. Vi lärare gästar. Det är ett upplägg som jag uppskattar, om inte annat för att det blir ytterligare en sak som markerar skillnaden mot vår kollektiva vardag. Jag försöker dock göra en poäng av att backa upp föräldrarna som fixar allt så gott det går. Om inte annat för att erkänna deras värdefulla insats och för att se till att kidsen får den perfekta skolresan. Jag vet av erfarenhet hur stor del de här dagarna är i skrivandet av deras gemensamma, framtida berättelse av de här åren och vad det var att gå i vår skola. Klart kidsen ska ha det bästa tänkbara! Det är dagar av sol, krabbfiske, spontana lekar, sena nätter, bastubad och många badpremiärer. Jag ser på de äldsta eleverna att de peakar som grupp här och nu – veckor innan de skiljs åt för nya utmaningar. Samhörighet råder i allt de gör. Det är som om de alla växer ett par centimeter till bara av att vara i de sammanhanget de är i. Fast jag tror inte de märker det mellan krabborna, lekarna och baden.
Samtidigt på en annan del av samma ö samlas framåt eftermiddagen en grupp seniorer som ska på en supé i restaurangen som vi använder som matsal. Jag noterar dem och blir nyfiken på deras sammanhang. Snart förklarar en av dem att det är en återträff. De firar sextioårsjubileet av att de tog realexamen ihop. De är gamla klasskamrater som ses och minns tillbaka. Symboliken är nästan slående. Mellan dem finns den stora lejonparten av ett liv och samtidigt är de praktiskt taget samma.
När de stöter på teknikstrul hamnar bollen på något sätt på mitt bord och jag hamnar tillsammans med en äldre herre med en supergammal dator som saknar DVD-spelare och en alldeles nyproducerad DVD-film som visar bilder från deras år tillsammans. Vi letar ersättningsdatorer, fixar och donar med den vi hittar och löser till sist en möjlighet för dem att gemensamt avnjuta filmen ”59 år av diabilder”. De tackar ödmjukt och jag har svårt att sätta ord på det naturliga att hjälpa till. Förutom att det är respektfullt mot de äldre känner jag en sorts kollegial samhörighet med de som en gång varit deras lärare. Klart kidsen ska ha det bästa tänkbara! Fast att kidsen i fråga är typ ett halvsekel äldre än mig.
Kommentera