Efter typ tio år som lärare (lite beroende på hur man räknar) så har jag insett att det kommer nog aldrig gå över. Även om det förändras och i perioder har avtagit så är det bara för att en stund senare göra sig påmint och växa sig starkare. Min känsla av professionellt utanförskap. Jag kommer nog aldrig identifiera mig som en lärare i kulturell mening. Låt mig bryta ner det:
- Jag har aldrig trivts på personalrum.
- Jag har alltid haft mötet med eleverna som min favoritdel av arbetsdagen och avlider av tristess under nästan varenda studiedag. Särskilt de i juni och augusti när de kommer ihopbuntade flera stycken i rad.
- Jag har aldrig velat bli lärare innan jag blev det. Inga lekar med syskonen som barn eller så. Tanken hade inte slagit mig förrän jag hade börjat vikariera som lärare.
- Jag har alltid varit mer intresserad av dem som personer än som barn/elever.
- Jag har aldrig förstått varför vuxna måste särskilja sig från barn med egna regler och fördelar när de också förväntar sig samma barns respekt tillbaka.
- Jag har alltid försökt att behandla de jag jobbar med att leda som jämlikar.
- Jag har aldrig förstått varför det ska vara acceptabelt för lärare att snacka skit om elever i skolors slutna rum.
- Jag har nog alltid tyckt bättre om mina elever än mina kollegor.
Kort och gott har jag aldrig känt igen mig i de kulturella konstruktioner som verkar finnas inom min yrkesgrupp. Kanske beror det på att jag jobbar nästan enbart med kvinnor och jag i många år varit yngre än den genomsnittliga läraren. (Jag tog lärarexamen när jag var 22.) I alla fall hälften av det skulle i så fall rätta till sig av sig själv. Och visst, jag har lättare att vara den vuxna i de flesta sammanhang och tror mig vara rätt bra på att utnyttja min ”Han är gammal nog att kunna vara min farsa”-potential till min fördel (oftast). Men det är skillnad på att vara bekväm som vuxen och att identifiera sig som lärare. Någon lärare kommer jag nog vara fullt ut.
I början försökte jag låtsas. Men med tiden har jag kommit att se det som något bra. Som en fördel. Jag tror det är lärorikt för eleverna att möta en mångfald av vuxna och jag tror att det är nyttigt för megainstitutionen ”skola” att inte alla som verkar där tänker och beter sig likadant. Jag hoppas att det är så. Annars vet jag inte vad jag har att bidra med.
Ett tag funderade jag på om det här yrket verkligen var något för mig. När jag började plugga till lärare gjorde jag en deal med mig själv att studera ett år utan att ifrågasätta om det var något för mig för att ge mig själv tid att verkligen testa det. I efterhand är jag glad. Åren på lärarutbildningen var nog de värsta i det avseendet att jag var omgiven av mängder av medstudenter som gick 130% in i att lajva lärare och lärarkultur. Ni vet sådana där som när ett inneboende hat mot kepsar som de aldrig behövt motivera för de har aldrig mött någon som tänker annorlunda. Efter examen blev det bättre i det att praktiserande lärare ofta tenderar vara mer pragmatiska av naturliga skäl. Men ändå. Några gånger per termin påminns jag om hur jag aldrig riktigt kommer passa in.
Och det är rätt himla gött.
Kommentera