Nytthetens behag

Det är måndag morgon och årets första arbetsdag. Måndagarnas måndag kan man säga. Den måndigaste av dem alla. Eldprovet som (om man överlever den) inger hopp och styrka att hantera alla andra måndagar.

För Sveriges 300 000 lärare (och kanske ännu mer de nästan två miljoner barnen/eleverna/studenterna) är det början på någonting nytt. Jag tycker om saker som börjar. Jag tror att det är ett resultat av att jag har det jobb jag har. I skolans värld är det nästan alltid saker som börjar. Med tanke på att kalenderår och läsår inte ligger i sync blir det något nytt varje termin. Kort och gott tänker vi nytt nästan jämt. På sätt och vis kan man säga att det går inflation i nytänknde.

Det är ju trots allt så att de allra flesta idag går tillbaka till en verklighet som är rätt lik den man lämnade för ett par veckor sedan. Någon elev har bytt skola, ett par kollegor har bytt arbetsplats. Annars är det lite lika. Sen är det klart att en hel del – både lärare och elever- kommer ett steg närmare ett långsiktigt mål. (Man ska inte underskatta tankar och känslor av karaktären ”Nu är det bara en termin kvar!”)

För mig är det första dagen på någonting alldeles extra nytt. En lärartjänst utan tydligt slut. Egentligen är det inte så värstans nytt. Det är samma skola och samma klassrum och samma kollega (som för övrigt varit min handledare sen andra terminen på lärarutbildningen!) och inte minst samma ungar.

Ändå kan jag inte låta bli att känna att det är först nu som jag flyttar in på riktigt.
(Om inte annat talar de tre tunga tygkassarna med pedagogiska prylar, som jag imorse baxade till jobbet, sitt tydliga språk.)