I helgen la jag upp en trailer till filmen Waiting For Superman (en dokumentär om den segregerade skolan i USA från skaparna av An Inconvenient Truth). För mig är det ett klipp som får mig att minnas ett politikersamtal från förra årets almedalsvecka om skolan som skapare av en större social rättvisa, som får mig att oroas över effekterna av privatiseringen i skolan, som får mig att starkt ifrågasätta vinster i skolan, som får mig att tveka på den kommande gymnasiedelningen och som får mig att fundera över uttagningen till vissa universitetsutbildningar.
Efter att ha läst Magister Jannes kommentar på samma inlägg får det mig också att minnas min egen skolgång. Han frågar ”var är ” jag ska bli läkare!” och “jag vill bli sjuksköterska” bland våra sjuor t ex?” Jag började lågstadiet i en amerikansk friskola och hade som sexåring drömmen att gå på Harvard. När jag som åttaåring flyttade hem till Sverige slutade jag drömma. I alla fall den sortens drömmar. Först efter studenten tog jag upp den tanketråden igen. (Det var sent en kväll ombord på en finlandsfärja ihop med mina allra bästa vänner och ett par ölglas som idag ligger och skvalpar på havets botten.)
Nu gick det rätt bra i alla fall, trots allt. Men kanske borde skolan lämna mer utrymme för stora drömmar även i Sverige?
Kommentera