Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Igår hittade jag en brittisk studie på 17 000 elever i 7-16 årsålder som visade mig två saker:
1. Ungefär 85% av eleverna äger en egen mobiltelefon
2. Ungefär 72% av samma elever äger egna böcker
Alltså är det mer troligt att en brittisk skolungdom har en mobil än att han/hon har böcker. Fundera ett tag på vad det innebär för brittiska lärare. Man brukar säga att den som har många böcker hemma har tillgång till ett större kulturellt kapital och därmed har lättare att lära sig. Framförallt läsa och skriva men det gäller i största allmänhet. Så vad händer med elevernas kulturella kapital när de inte längre äger böckerna vi är vana att räkna med? Betyder det att kapitalet tar slut?
Så häromdagen var jag på skolteater med sexåringarna på Pittoreska Skolan. Bortom mitt korta ögonblick av pedagogisk ära ligger en större diskussion som i vårt fall föddes på bussen tillbaka till skolan. I varsin ända av bussen, och med trettiotvå bussglada ungar, funderade jag och min kollega på samma sak. När vi kom tillbaka till skolan frågade vi varandra: Vad har våra elever fått ut av den här förmiddagen?
Det är lätt att sätta fingret på vad de missade (eftersom deras äldre klasskamrater samma förmiddag fick ut närmare två arbetstimmars “försprång” på det nya temat). Samtidigt är det en orimlig förenkling (eftersom lärande inte är beroende av att ske vid en viss tidpunkt) som inte leder skolan framåt. Så vad lärde sig kidsen?
Var det en fråga om att att uppleva annars otillgänglig kultur? Kanske för vissa. Men inte för flickan med två kulturarbetare till föräldrar. Hon, som när vi äter frukost på fritids, brukar gå runt och nynna på Trollföljten (“För det är min favorit! Jag har sett den på opera en gång och jag har den på film hemma!”). Hon led mer än marsvinet.
Var det en fråga om början till en filosofisk diskussion om döden med ungar som – rent utvecklingspsykologiskt – börjar förstå att alla en dag ska dö? Kanske för vissa. Men en del har redan gjort den insikten och andra är inte i närheten av redo för det samtalet. Så kanske borde det ske mer individuellt?
Var det en fråga om att ge ungarna en djupare känsla av att skolan är en levande del av samhället och samtidigt vänja kidsen vid att åka kollektivtrafik? Kanske för en del. Men inte för de som redan deltar i samhällslivet och verkligen inte för de som redan åker buss till och från skolan varje dag.
Sanningen är nog en blandning av alla tre. I olika utsträckning. Beroende på vilka elever man tittar på. Visst skulle jag kunna dissekera vilka elever som tänker på vilket sätt. Men jag tror inte – om jag ska vara helt ärlig – att det skulle göra varesig mig eller min undervisning bättre. Då lägger jag hellre min energi på att förundras över lärandets mystik.
I påsktider var jag i Malmö och ramlade av en händelse förbi ett stortorg med tio gigantiska påskägg i kulörta färger. Det visar sig att Malmö Stad låtit alla tredjeklassare designa fantasiägg till påsken. 700 bidrag skickades in varav tio byggdes upp i gigantisk storlek. 300 teckningar ställdes samtidigt ut i som en konstutställning på markduk. Jag skrev ner ett blogginlägg på en pappersbit som jag sedan glömde bort. Lagom till tävttstugedags hittade jag den igen:
När jag kommer fram är påsken egentligen över och de gigantiska äggen (150 cm höga och säkert ett par hundra kilo tunga) som Malmös politiker har beställt av sina elever fungerar numera som klätter- och lekredskap för stadens ungar. Samtidigt kan jag inte låta bli att lägga märke till de förbipasserande turisternas glada miner. Det finns något särskilt i den här typen av PR-jippon. När samhällen låter barnen ta plats visar de sig från sin allra vackraste sida. I Göteborg rullar det en djungelspårvagn och i Stockholm finns en hel uppsjö av liknande grejer. Jag sätter mig på trappstegen till den stora statyn (Gustav II Adolf?) och funderar:
Varför finns det ingen regel som säger att stadsarkitekten max får vara tolv år gammal? Ungefär som på Tivoli (”Du måste vara minst så här hög för att få åka bergbanan”) fast tvärtom…
(Förresten vill jag be om ursäkt till dig som den 13e april hittade hit genom att googla “Mask i duschen”. Det här kan INTE ha varit bloggen du sökte efter….)
På senare tid har jag funderat mycket på vilken plats barn och unga får ta i det offentliga rummet. Och jag har blivit positivt överraskad. Det finns något oerhört charmigt med städer (stora som små) som tar sig tid att göra saker de inte måste. När det är mer än “bara” skola, vård och omsorg som får kosta. Därför tänkte jag skriva ett par inlägg för att hylla den här typen av satsningar under rubriken Kulturstadskids. Och först ut blir Rum för barn som finns i Stockholm. 
För ett tag sedan fick jag chansen att besöka Rum för barn – den delen av Kulturhuset (vid Sergelstorg) som är ägnad åt barnkultur. Förutom en fantastisk bildverkstad där utbildade konstnärer arbetar sida vid sida med barn i alla åldrar så finns där ett fantastiskt bibliotek. Med svindyra golv i massiv ek och med läckra träpaneler ser det lite grann ut som hemma hos en brittisk adelsfamilj. Typ. Den enda skillnaden är att det också är byggt för att ha massvis med krypgångar och läsgömmor. Samtidigt som jag var där råkade avdelningens chef, Katti Havlin (känd från Bolibompa) vara där så vi bytte ett par ord. Tydligen är det ett världsunikt ställe eftersom det är helt designat utifrån ett barnperspektiv. Böckerna är inte sorterade efter varken NLM, SAB eller Dewey Decimal Classification. Istället har en grupp ungar fått sortera böckerna själv. Allt för att det ska vara begripligt utifrån barns sätt att tänka. Där finns avdelningar som ”på riktigt” och ”förr i tiden”. När jag går runt där slås jag av två saker:
- Barnperspektivet brukar alltid vara någonting teoretisk – men här är det omsatt 100% i praktiken utan att det blir fel… det är inte så vanligt känns det som…
- Det här stället är påkostat. Och visst är det så. Tack vare företag har man kunnat låta pengarna rulla, bl a när det kommer till golven. I skolan är det inte lika enkelt att ta emot sponsring av företag. Förut tyckte jag att det var bra för att hålla skolan neutral. Men när jag går runt där börjar jag tvivla… (Säg gärna emot mig!)
Stället är väl värt ett besök! (Även om det säkert känns lite udda att gå dit utan ungar. Mitt tips: sno någon polares kids!) Läs mer om Kulturhuset: här.
Ute ligger snön tung och inomhus samlas (återigen) en samling rastlösa sexåringar. Det är som upplagt för djupa diskussioner kring livets bekymmer.
Jag sitter och berättar folksagor från Afrika. Efter ett tag tar sagorna slut och skaran barn som jag har fångat i mitt våld gapar efter mer. I brist på annat fiskar jag mer av en slump upp en lapp ur min bakficka som annonserar kinesiska nyårets start. Efter ett par kommentarer om det humoristiska i att uppkalla ett år efter en gris lägger en av de mer uppmärksamma barnen märke till tecknena som kinserna kör med.
Flicka: Killfröken, vad står det?
Jag: Jag vet inte, det är inte ett alfabet jag förstår. (Pedagogvarning på gång…) Förstår du något av det här?
Flicka: Nej, inte precis. Men jag gissar att det står något om en gris. (Smart tänkt.)
Kompis: Men alltså, Killfröken, KAN dom ens bkstäverna i det landet?
Flicka (hakar på sin kompis tankegång): Vet du, jag undrar vad barnen i det landet får lära sig i skolan egentligen…
Kompisen: Jag tror bara de har rast i skolan där…
Det här är kanske inte ha ha-funny men ändå en trevlig liten observation. Jag är vikarie på Moderna Skolan (och har en egen klass om 23 åttaåringar. Läraren har varit sjuk i ett par dagar och därför är högläsnignsboken slut så jag får uppgiften att välja en ny. Jag väljer en bok om en drake som verkar någorlunda ny och spännande (boken, inte draken). Utan att läsa igenom den tar jag med den upp till klassrummet och när det är dags för högläsning sätter sig barnen på mattan och jag läser högt
Det visar sig att boken handlar om en liten mini-drake som vill vara stor men oavsett vad han gör förblir han liten. Barnen lyssnar allihopa intresserat och jag känner mig nöjd med mitt val av bok. Efter ett bra tag kommer jag till textraden “Liten är fin” och ett sorl går genom klassrummet. Eller snarare ett sorts obeskrivligt läte, som ett flämtande fast mer tankfullt, från barnen som jag inte riktigt kan skildra rättvist i text. Ungefär som om barnen identifierar sig med draken och själva vill vara stora men i den lilla menigen får bekräftelse att de är fina trots att de själva är små i mångas ögon.
Jag hade i den milisekunden en uppenbarelse av snudd på religös art om hur vi kanske behandlar barnen helt fel. Kanske borde man prata mer om varför de har en sån tur att vara både stora och små samtidigt (egentligen är alla barn det mer eller mindre). I vilket fall har jag aldrig tidigare känt så starkt att jag älskar en hel klass simultant som den stunden, allting utan att de märker något.
Det känns som att jag gör en superstor sak av något som inte ett enda av de barnen kommer ihåg men så är det ofta i det här yrket har jag märkt.
