En observation

Det visar sig att boken handlar om en liten mini-drake som vill vara stor men oavsett vad han gör förblir han liten. Barnen lyssnar allihopa intresserat och jag känner mig nöjd med mitt val av bok. Efter ett bra tag kommer jag till textraden ”Liten är fin” och ett sorl går genom klassrummet. Eller snarare ett sorts obeskrivligt läte, som ett flämtande fast mer tankfullt, från barnen som jag inte riktigt kan skildra rättvist i text. Ungefär som om barnen identifierar sig med draken och själva vill vara stora men i den lilla menigen får bekräftelse att de är fina trots att de själva är små i mångas ögon.

Jag hade i den milisekunden en uppenbarelse av snudd på religös art om hur vi kanske behandlar barnen helt fel. Kanske borde man prata mer om varför de har en sån tur att vara både stora och små samtidigt (egentligen är alla barn det mer eller mindre). I vilket fall har jag aldrig tidigare känt så starkt att jag älskar en hel klass simultant som den stunden, allting utan att de märker något.

Det känns som att jag gör en superstor sak av något som inte ett enda av de barnen kommer ihåg men så är det ofta i det här yrket har jag märkt.