Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
För en dryg vecka sedan kom den. Lådan med ett rött papper allra överst, där sekretessbestämmelser skrivs ut så tydligt att det är fullkomligt omöjligt att missta sig. Jag pratar om nationella proven i år tre.
Jag och mina kollegor har reserverat en hel del lektionstid mellan vecka 15 och 20 för genomförandet, rättningen och inrapporteringen av dessa. Därför blev det så att den lådan åkte in i ett skrymsle i väntan på provtider. Men så slog det mig. Hur formativt är det? Det här är ändå årets största bedömningsprojekt, varesig vi vill det eller inte. Så då kan vi lika gärna göra den så formativ som möjligt.

Christian Lundahl har skrivit en del om hur man kan jobba formativt med de nationella proven. Det är ingen slump utan ett resultat av att han förstår hur mycket tid lärare i hela landet tvingas lägga på nationella proven. Kan man få in ett eller två formativa moment i allt det arbetet så blir skolan en hel del fel. Här är ett par ingångar kring hur man skulle kunna göra det:
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Under dagen har det gått att läsa om diverse politiska utspel med andemeningen att man borde slopa kraven på individuella utvecklingsplaner och skriftliga omdömen. Tanken är att minska på administration och frigöra mer tid för bra undervisning. Dock skulle både utvecklingssamtal och betygssystemet ligga kvar. I grunden är det en god tanke. Extra god är den när den kombineras med 500 miljoner i öronmärkta fortbildningspengar. Men vad får det för konsekvenser?
Man vill ju hoppas att lärare spontant skulle ersätta dessa minst sat förlegade verktyg med smarta, formativa bedömnignsverktyg. Men är det särskilt troligt? Har 300 000 yrkesverksamma lärare tillräckligt med kunskap för att göra den övergången? Det känns inte helt främmande att en hel del lärare och skolor skulle slopa alla former av bedömning för att gå tillbaka till att basera sin undervisning på en kombiantion av professionell magkänsla, spridda observationer och en skapad norm av vad elever “i den här åldern borde kunna”.
Jag tänker snarare att en politiker som vill göra sig populär på skolfrågor och samtidigt göra gott för skolan borde verka för att slopa tidskrävande verktyg med liten effekt (så som IUP och skriftliga omdömen) och i samma andetag verka för att dessa ersätts med andra verktyg som ger en bättre bild av lärandet. Vem vet, kanske är det tänkt att alla de där miljonerna ska gå till utbildning om Bedömning för lärande? Även om så är fallet så tror jag att det inte skulle skada med tydligare nationella krav på formativ bedömning som ett naturligt led genom hela skolsystemet.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
En annan reflektion jag har kring Ericssons film om The Future of Learning är synen på bedömning som presenteras. En av experterna konstaterar att han minsann inte känner någon som arbetar med att ta standardiserade tester och att det därför är meningslöst att använda dem för att veta om någon är bra eller inte. Visserligen kan man reflektera kring om det verkligen är mfråganåttet vi försöker besvara med standardiserade bedömningsmodeller som nationella prov, betyg och skriftliga omdömen. (Man kan hävda att det egentligen är ett instrument för att mäta skolsystemets framgång som institution.)
Men hur som helst, det är en viktig tanke att ta med sig. Bedömning och lärande hänger ihop på det sättet att vår bedömningspraktik sitter ihop med vår undervisningspraktik. Då är det intressant att vi behandlar dessa rätt olika. Ett exempel: Vi låter kidsen och i varierande grad deras föräldrar vara delaktiga i att forma hur vi undervisar eftersom vi är måna om att anpassa undervisningen efter kidsens behov. Men låter vi dem påverka bedömningarna? Jag gör inte det i alla fall.
I filmen antyder en av de intervjuade experterna att man måste få inte bara lärare utan också elever och föräldrar att förstå hur standardiserade tester egentligen är löjliga, att tanken på “fina” skolor (i den meningen att vissa skolor är bättre för att eleverna har högre resultat/betyg) är en myt och att vi behöver skapa något annat. Det är intressant. Någonstans kan jag tycka att det är en del av den skolpolitiken som aldrig diskuteras eftersom våra förtroendevalda (och de som är satta att granska dem) är för upptagna av kepsar, populistiska utspel om meningslösheter och skolsågningar.
Man pratar om formativ bedömning. Men finns det något som kallas formativa regler?
Jag hade för ett par månader sedan ett par lärare från andra skolor på besök i min skola och då bland annat i mitt klassrum. En av dem frågade under en rast varför vi inte har några ordningsregler uppsatta i klassrummen. Jag hade inte tänkt på det förrän min kollega tog upp det. Antagligen passar det inte in i klassrumskulturen jag försöker skapa.
Här är en lista på regler som istället för att banna uppmuntrar elever till att vara sitt bästa jag. Jag vet att det känns ganska amerikanskt. Men kanske är det en bit på vägen?

Min ena kollega introducerade mig för den fullkomligt fenomenala webbtjänsten Socratives. Vi har börjat använda en för att ta sk exit tickets under våra gemensamma lektioner (totalt sex halvklasser per vecka). Det är fenomenalt roligt, och det gör det lättare att jobba formativt.
Mycket enkelt förklarat fungerar det så att jag loggar in på min lärarsida och blir tilldelad ett rumsnummer. Eleverna går till elevsidan och loggar in med mitt rumsnummer. Då får de en grå bild med texten “väntar på övning” och inget mer. När jag väljer att starta övningen skickas frågorna i tur och ordning till eleverna. En i taget efter ett av mig valt schema. När de har fyllt i alla frågor får jag en smidig sammanfattning på min mejl.
Här är en noggrannare förklaring:
Visst kan man tycka att det finns slående få egenskaper som inte går att få med Google Spreadsheet. Jag kan hålla med. Men här är en kort lista på fördelar med Socrative som jag har hittat hittills
Häromdagen berättade jag om en lektion i brandsäkerhet med våra sex-, sju- och åttaåringar. Då använde jag den som ett exempel för att beskriva hur jag (inte) ser på lärande. Det hände en betydligt roligare sak under samma brandsäkerhetslektion:
Eleverna tillverkar egna “glöm inte att släcka ljusen”-skyltar att ta med hem och sätta upp. Jag har använt vårt SmartBoard till att modella hur man kan skriva. Runtomkring i klassrummet är aktiviteten febril. Förutom hos en pojke (sex år gammal) som påstår att han inte kan skriva.
Skrivarpojken: Jag vet inte vad jag ska göra för jag kan inte skriva.
Jag: Gör bara så att du kollar på skärmen och så härmar du mina bokstäver.
Skrivarpojken: Ska jag härma alla?
Jag: Ja, gör det.
Skrivarpojken (med viss skepsis): Okej….
En stund senare har samma elev inte kommit särskilt långt och jag, som på lite avstånd har observerat honom, märker att det är svårt att flytta blicken från skärmen till pappret utan att glömma bort sig.
Jag: Jag har en idé. Om jag skriver ner orden på en bit papper kan du kolla på dem istället.
Skrivarpojken (lättad): Okej…
Ett par minuter senare återkommer han med ett papper fullt med skrift. (Han har skrivit texten två gånger “för att det var så kul”.) Jag berömmer honom stort och ber honom stoppa ner skylten i sin väska.
Skrivarpojken (på väg ut i hallen): Får jag ta med mig din lilla papperslapp också?
Jag (förvånad): Jaaa….
Skrivarpojken: Då glömmer jag inte bort att jag kan skriva.
Visst kan man peka på bristande ordbilder och icke-existerande strategier för ljudning. Men ibland är det nästan roligare att se tillfället då kidsen tror sig kunna läsa och skriva än tillfället då de faktiskt kan.
Efter jullovet tar jag över matematikansvaret för eleverna i min klass. Eftersom det här blir första gången som jag i stor skala kommer att ansvara för att skriva omdömen, förbereda IUP-formuleringar och inte minst rättande av nationella prov (enbart i årskurs tre för vår del) så har jag funderat mycket kring det här med bedömning. Eller tja… Egentligen har jag funderat på det fackliga begreppet kvalificerat arbete. (Alltså allt det arbete man gör som inte är skitsaker, typ som att tvätta gardiner eller gå och plocka i klassrummet.) För mig tenderar en del av all bedömning att räknas in i kategorin: skitsaker som tar tid från det som är kvalificerat arbete. jag säger inte att formell bedömning är meningslöst, absolut inte. Jag menar bara att den ibland känns lite puckad. För att uttrycka mig med forskarord kan jag önska att jag fick vara mer formativ i min bedömning.
För att förstå formativ bedömning (och motsatsen: summativ bedömning) behövs ett exempel:
När du går i grundskolan får du varje termin vara med och upprätta en IUP som fokuseerar på vad du behöver göra för att fortsätta utvecklas på bästa sätt. Det är formativ bedömning. När du slutar i grundskolan får du ett kvitto på allt du hars lärt dig, nämligen betyget. Det är ett exempel på summativ bedömning.
Vad jag inte står ut med är hur lätt det är att ägna sig åt summativ bedömning, alltså kvittot. Jag som arbetar med elever som fortfarande är i början av sin grundskola har ingen möjlighet att berättiga summativ bedömning. Det vore tjänstefel. Ändå har jag en skollag som kräver betygsliknande skriftliga omdömen (alltså en formativ bedömning som liknar den summativa…. vad är det!?). Suck.
Jag hittade alldeles nyss ett citat som kommer ifrån 1997 års Skolkommitté. För över tio år sedan slog en statlig utredning fast vad som kanske är den sannaste sanning vi kan slå fast. Varför händer det inget?
”Vi anser att graderade betyg inte behövs som drivkraft för eleverna; vi ser inget pedagogiskt värde med betyg. Tvärtom kan betygen bidra till en fokusering på ämnena, liksom på det lätt mätbara, som gör att en pedagogisk utveckling förhindras eller försvåras.”
-(Skolkommittén, 1997)
Jag fick en idé. Mitt under en föreläsning om något helt annat kom den:
Ni vet hur vissa lärare försöker locka elever till att bete sig på “rätt” sätt genom att muta dem med typ små guldstjärnor och sånt. (I behaviourism kallas det stimuli och respons.) Numera är det ju ett sätt att bedriva undervisning som inte är särskilt populära i lärarutbildningen. (Alltså blir man idiotförklarad och nästan underkänd per automatik om man inte tar avstånd ifrån det.) Grejen är bara att många elever faktiskt tycker om den typen av “enkel” bekräftelse – även om det är av fel skäl.
Så jag kom på ett smartare sätt att ge eleverna samma bekräftelse: Föreställ dig en regelbunden ceremoni (varje fredag eftermiddag?) där varje elev får varsin guldstjärna att sätta på det av veckans arbeten som han/hon är mest nöjd över. Det kan vara den ovanligt fina teckningen av en indisk tiger, det välbearbetade utkastet till en faktatext om Christer Fuglesang, Mattediagnosen med alla rätt eller kanske rent av det där fågelbordet med flames som just blev klart i slöjden?
Det skulle: