Jag hittade alldeles nyss ett citat som kommer ifrån 1997 års Skolkommitté. För över tio år sedan slog en statlig utredning fast vad som kanske är den sannaste sanning vi kan slå fast. Varför händer det inget?

”Vi anser att graderade betyg inte behövs som drivkraft för eleverna; vi ser inget pedagogiskt värde med betyg. Tvärtom kan betygen bidra till en fokusering på ämnena, liksom på det lätt mätbara, som gör att en pedagogisk utveckling förhindras eller försvåras.”

-(Skolkommittén, 1997)

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
Taggad med:
 

Jag fick en idé. Mitt under en föreläsning om något helt annat kom den:

Ni vet hur vissa lärare försöker locka elever till att bete sig på “rätt” sätt genom att muta dem med typ små guldstjärnor och sånt. (I behaviourism kallas det stimuli och respons.) Numera är det ju ett sätt att bedriva undervisning som inte är särskilt populära i lärarutbildningen. (Alltså blir man idiotförklarad och nästan underkänd per automatik om man inte tar avstånd ifrån det.) Grejen är bara att många elever faktiskt tycker om den typen av “enkel” bekräftelse – även om det är av fel skäl.

Så jag kom på ett smartare sätt att ge eleverna samma bekräftelse: Föreställ dig en regelbunden ceremoni (varje fredag eftermiddag?) där varje elev får varsin guldstjärna att sätta på det av veckans arbeten som han/hon är mest nöjd över. Det kan vara den ovanligt fina teckningen av en indisk tiger, det välbearbetade utkastet till en faktatext om Christer Fuglesang, Mattediagnosen med alla rätt eller kanske rent av det där fågelbordet med flames som just blev klart i slöjden?

Det skulle:

  • “lura” elever till att regelbundet reflektera över sin egen verksamhet
  • synliggöra för läraren vilket/vilka ämnen som varje elev känner sig bra på
  • ge elever inflytande över bedömning (vilket annars känns ovanligt)
  • slå an en positiv stämning i gruppen (eftersom man bara fokuserar på arbete man är nöjd med)
  • synliggöra att alla är bra på något (vilket skulle kunna stärka elever med svårigheter kopplade till de “vanliga” skolaktiviteterna – typ de som läser långsamt eller inte räknar flest sidor i matteboken)
Vad tror ni? Något att köra på?
Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter

Ackommodation är ett festligt litet ord som fastnat hos mig. Genom att muta det med ett eget inlägg hoppas jag bryta förtrollningen så att jag kan gå vidare. Naturligtvis med ordet någonstans i mitt ordförråd.

Går man till en ordbok upptäcker man att ackommodation ofta beskrivs som ett fysiologiskt begrepp. Då beskriver det en process som går ut på att man går in i just den muskeln i ögat som “håller fast” själva linsen (ciliarmuskeln) för att ändra muskelns spänning. Effekten blir att linsens yttre form så väl som inre struktur förändras. Resultatet blir att linsens brytkraft förbättras och patienten kan se världen på ett lite annorlunda (förhoppningsvis bättre) sätt.

I pedagogiken används begreppet ackommodation (enligt Helena Korp som på uppdrag av Myndigheten för Skolutveckling skrev Kunskapsbedömning – hur, vad och varför) på nästan samma sätt. Fast då handlar det om den processen som går ut på att eleven tar till sig kunskap på ett sådant sätt att hon ändrar sina tankestrukturer. Alltså pedagogisk påverkan som ändrar tänkandets “yttre form så väl som inre struktur”. Resultatet blir att eleven kan se världen på ett lite annorlunda (förhoppningsvis bättre) sätt.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter