Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Jag hade egentligen tänkt att äta lunch med en elev som jag nästa vecka ska arbeta med, men så blev det inte. Istället hamnade jag med fyra tioåringar som håller på och lär sig att arbeta med Google Sites. Jag började med att fråga hur det går för dem. “Men du, Killfröken… Kan man lägga in ett spel på en site?”
Jg svarade att det säkert går och att jag kan spela in en instruktionsfilm så att de kan prova och lära sig de. Det samtalet fortsatte av sig själv med att en av dem frågade om det är svårt att göra egna spel och om man kan bli rik på det. Innan vi ätit upp hade de planer på ett avancerat spel med olika karaktärer, utmaningar och spelvägar som går att spela gratis men också finns i VIP-version med fler möjligheter som barn vill ha. (“Som typ att man kan välja att vara en katt eller en hund men om man har IP kan man också bli en katt-hund.”)
Jag har svårt att inte slås av det simpla och samtidigt oerhörda i deras sätt att närma sig designen av sitt tänkta spel. Det känns som att det är sånt här man idag får läsa sig till på universitetet om man inte har sin barnsliga kreativitet kvar…
Sedan ett tag tillbaka har vi en ‘diskussion’ (läs:konflikt) i min kommun kring det här med pedagogiska luncher som bl a går ut på att vi som då och då är rastvärdar på lunchen får betala en kostnad som ligger långt över produktionskostnaden.
Hur som helst! Jag ska inte tråka ut ur med den saken. Istället vill jag berätta om ett samtal som tar sitt ursprung i kommunens policy för pedagogiska luncher: ‘att uppträda som en god förebild i måltidssammanhang’. Annars gills det i Arbetsgivarens ögon som pedagogisk lunch, eller vadå?
Jag frågade dagens lunchsällskap om de ser mig som en förebild. Deras svar:
“Ja, för det mesta.”
Jag blev, fåfäng som jag är, både förvånad men framförallt intresserad av vid vilka tillfällen som jag inte är en förebild.
“Vi går väl inte och ser upp till dig hela dagarna?” blev det lika hårda som kloka svaret på min fråga.
“Om vi ser upp till dig. Betyder det att du ser ner på oss tillbaka då?” kontrade en av mina lite mer fritänkande elever (pojke, nio år gammal).
Det fick mig att inse en sak som jag sedan dess har funderat på: Varför begär inte min arbetsgivare med samma tydlighet att jag under lektionstid ska se mina elever som förebilder?
Det är lunch och jag väljer medvetet att sätta mig vid två elever som jag vet inte har dragit jämt på sista tiden. Mitt mål är att försöka skapa en måltidskonversation som visar dem att de egentligen är rätt lika och att de kan ha trevliga stunder tillsammans även om de inte är eniga i alla frågor. Snabbt spårar det ut till en lärandesituation…
Jag (efter en stunds prat om allt möjligt): Vad brukar ni göra på rasterna egentligen?
Elev #1: Jag och en annan kompis brukar leka Mus och Kanada.
Jag (förvånad): Vadå? Landet?
Elev #2: Nej. Leken…
Jag (opedagogiskt slötänkt): Vad menar ni? Vad är en Kanada?
Eleverna: Meh! Du vet…
Jag (som nu samlat mig): Jag tror verkligen att det är ett land.
Elev #1 (kritiskt): Är du säker?
Jag: Ja, jag tror det i alla fall. Hur kan vi ta reda på svaret?
Elev #2 (lyckligt): Du kan kolla på Wikipedia i din iPhone!
Sagt och gjort. Ett par minuters sökande leder oss till svenska wikipedias sida om kanada.
Eleverna (i kör): Oj.
Jag har fortfarande inte kommit på vad de trodde att Kanada var för något. Några kreativa förslag?
Det är lunch och jag (som brukar alternera bord för att hinna lunchprata med de flesta eleverna minst en gång varje vecka) har plats bredvid en pojke i sexårsåldern. Trots att vi har jobbat ihop i närmare en termin har vi inte lärt känna varandra fullt så bra som jag hade velat. Vilket jag idag blev uppmärksammad på när han berättade om kattungarna jag inte visste fanns.
Jag: Oh, berätta mer!
Han: Vill du veta vilka mer smådjur jag har där hemma?
Jag: Absolut!
Han: Fyra kattungar, två katter, en lillasyster, en sköldpadda. Och som familjen så klart!
Det säger något om hans inställning till den lilla krabaten som då och då kommer förbi och tittar runt i klassrummet med stora ögon.
Det är lunch och jag har just gjort mina elever sällskap till skolans matsal. På vägen dit har de passerat sina faddrar och småprat har utbytts. En av mina elever (sjuårig flicka) är nu märkbart besvärad.
Elev: Du, Killfröken. Jag tror inte jag vill ha någon mat i dag.
Jag: Vadå då? Vad blir det för något?
Eleven (med försökt diplomati): Alltså… Jag tror inte jag gillar fiskfilé…
Jag: Va?
Eleven: Det låter äckligt. Särskilt med äppelmos på.
Jag – som den goda pedagog jag är – uppmanar henne att i alla fall smaka en bit. “Sen finns det ju alltid ett salladsbord om du inte tycker om maten.” Tjugofem minuter och fem fullstora portioner senare fick jag tvinga ut samma elev på lunchrast eftersom matsalen vid det här laget skulle stänga för dagen.
Vad som serverades? Fläskfilé, kokt potatis och äppelmos. En ny favoriträtt.
Det är lunch och i matsalen råder full aktivitet. Som sig bör. Och mattanterna oroar sig för det höga ljudet. Som sig bör. Och jag sitter vid ett matbord och gör nya upptäckter med mina elever. Som sig bör.
En elev i sjuårsåldern har nyligen fått besöka sin ena förälders kontor för första gången och är helt betagen av upplevelsen.
Elev: … Och på arbetsbordet så står det lite ramar med bilder… på oss barn i familjen! Så alla arbetskompisar vet vem jag är men jag känner INGEN på det jobbet!
Gapskrattande barn.
Jag (plockar fram den pedagogiska utmanaren i mig): Men varför är det så?
Eleverna: Vad menar du?
Jag: Jag tror att de flesta föräldrarna har bilder på sina barn på jobbet eller i plånboken eller så. Varför är det så?
En annan elev: För att de ska komma ihåg vem som är deras gullungar?
Gapskrattande barn.
En tredje elev: Eller så kanske dom pussar på korten när ingen ser?
Det roliga är att eleverna kunde enas kring att så antagligen är fallet. Ni är avslöjade!
