Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Då och då hör jag personer som pratar om att de är så fruktansvärt dåliga på matematik. En del använder det som någon sorts mantra. Det förvånar mig att det är en sak som är okej att säga, på det sättet att folk liksom tenderar att nicka instämmande snarare än att fråga sig ‘herregud, hur klarar sig den här personen i en allt mer komplex vardag!?’
Hade samma människor sagt samma sak om läsning eller skrivning (‘Jag är så dålig på att läsa, det är inte klokt!’) så hade man helt klart fått en annan bild av dessa personer, inte sant?
Vad säger det oss? Att läsning och skrivning är förmågor som är viktigare än matematik? Att matematiken har utvecklat en elitkutur som blivit så pass stark att man får skylla sig själv om matematiken inte längre är en kärna i modern allmänbildning? Om det är på det viset känns det som att Sverige ligger lite brunt till inför framtida utmaningar. Det är min två-minuters-analys av samhällets utveckling. Bara sådär.
På tisdag annonseras vem som får årets ALMA-pris. (Astrid Lindgren Memorial Award.) Förutom att det är ett pris som brukar vinnas av otroligt läsvärda författare så är det världens största pris i kategorin barn- och ungdomslitteratur. DN hade häromdagen en intressant artikel om tänkbara kandidater till priset.
När artikeln i sig fokuserar på hur fuskigt det kan tyckas att det aldrig är svenska författare som vinner så fastnar jag istället för den utnämnda storfavoriten: Aidan Chambers.
Förutom att han är en lysande författare med många läs- och tänkvärda böcker så är det mest hans böcker OM läsning som jag uppskattar. I den samlade vetenskap om hur barn och unga läser och förstår texter finns en hel del för de flesta lärare att hämta. Det är i sig mycket större än alla böcker i världen, eftersom det höjer upplevelsen av att läsa.
Hur som helst blir det spännande att se hur det går på tisdag.
Nej jag är inte gravid. (Duh!)
Däremot har jag börjat inse hur ofantligt (slarvade med knapptrycken och skrev först ofnattligt, kul ord!) bra jag trivs i bibliotek. Det är antagligen en lärargrej men jag är nog aldrig så kreativ, både med jobbsaker och med andra saker, som i en skön soffa på ett välsorterat kommunalt bibliotek. Helst med mycket folk runt omkring. (Vilket inte alltid är det vanligaste i biblioteksvärlden, av någon anledning….)
Hur som helst hittade jag en blogglänk till Stora Stadens Stadsbibliotek. På samma sätt som jag förvånades av hur bra bibliotek kan vara blev jag förvånad över hur ofantligt kompetent deras blogg är. Titta förbi och se om ni kan få samma känsla.
Jag skulle tvätta och hittade en liten anteckning i min ena byxficka. En anteckning om ett blogginlägg som aldrig blev skrivet.
Det är eftermiddag och jag gästspelar i grannklassen (med nio-, tio- och elvaåringar). Den ena läraren är hemma med sjuk dotter och den andra är upptagen i ett möte. jag hoppar in och tar en lektion med fokus på förberedelser inför morgondagens partiledardebatt. (Det här var under slutet av valtemat.) En grupp har lite problem med argumenten.
Jag (trevande): Men försök att komma på någon som kan bevisa att ni har rätt.
Eleverna: Som vadå?
Jag (som inser att jag inte är tydlig nog): Men som en forskningsrapport eller så…
Jag berättar om hur man kan säga att en ny forskningsrapport håller med den egna ståndpunkten och att det kan vara svårt för motståndare att ifrågasätta eftersom de ofta är oförberedda på den nya siffran. (Inte helt PK, men kul.) Eleverna hakar på och jag lämnar dem åt sig själva. En stund senare kommer en av dem fram:
Elev (nioårig flicka, med fusklapp i högsta hugg): Du Killfröken. Har jag förstått det här med forskningsapporten rätt?
I en snabbkoll av mejlen hittade jag en länk till en alldeles förträfflig berättelse från valrörelsens sista skälvande dagar. Det är berättelsen om Nora Eklöv, fjorton år från Ölands friskola (som ligger i Färjestaden och inte på den faktiska ön).
Nora har, som en del av en skoluppgift, skrivit ett politiskt tal. Klappat och klart visade det sig att hon var så nöjd med talet att hon skickade in det till Miljöpartiets kansli. Responsen? En inbjudan till kvällens slutdebatt i Sveriges Television.
(Fotot på Nora är taget av Rolle Nanberg.)
Även om det så klart är kul att få åka till Stockholm och gå på tv-debatt så är den här berättelsens osjungna stjärna Noras lärare (i svenska eller samhällskunskap?). För oavsett vilka fina upplevelser hon kommer att få ikväll så är det ingenting i jämförelse med upplevelsen att få gå i en skola där jobbet man som elev lägger ner är på allvar. Att få möta skoluppgifter som plockar fram det bästa i dig och som kan göra dig så stolt att du bara MÅSTE få visa upp det för en riktig politiker. Det är stort. Riktigt stort.
På senare tid har jag rotat i det här med målbilden att elever i slutet av årskurs tre ska klara av att läsa och skriva “elevnära” texter.
Ett samtal med en god vän med fötterna i utbildningsvetenskaplig forskning gav mig idén att det kan röra sig om en uppgörelse med gamla tiders läsläror. I ett försök att sudda ut betydelsen av såväl socio-ekonomiska som geografiska faktorer utspelades dåtidens läsläror i ett fiktivt mellanmjölksland. (Typ Storköping.) Resultatet blev texter som var helt irrelevanta och sammanhangslösa för de allra flesta.
Ett samtal med en god vän med rötterna i UNESCO-politik förde mina teorier in på ett annat spår. Hon förklarade för mig att det kan finnas kopplingar till internationella måttstockar. Enligt UNESCO-statistik kan mellan 40 och 50% av jordens vuxna inte “läsa och skriva en enkel redogörelse av betydelse för sitt vardagsliv”. Med viss modifikation kan man säga att målen för årskurs tre svarar mot samma mål.
Oavsett bakgrund till formuleringarna i kursplanerna för svenska kan man tänka sig att det i likvärdighetens namn kan vara på sin plats med ett förtydligande från Skolverket. Annars riskerar skolan att bli en godtycklig verksamhet helt beroende på enskilda lärares och arbetslags egna erfarenheter.
Det här är kanske inte ha ha-funny men ändå en trevlig liten observation. Jag är vikarie på Moderna Skolan (och har en egen klass om 23 åttaåringar. Läraren har varit sjuk i ett par dagar och därför är högläsnignsboken slut så jag får uppgiften att välja en ny. Jag väljer en bok om en drake som verkar någorlunda ny och spännande (boken, inte draken). Utan att läsa igenom den tar jag med den upp till klassrummet och när det är dags för högläsning sätter sig barnen på mattan och jag läser högt
Det visar sig att boken handlar om en liten mini-drake som vill vara stor men oavsett vad han gör förblir han liten. Barnen lyssnar allihopa intresserat och jag känner mig nöjd med mitt val av bok. Efter ett bra tag kommer jag till textraden “Liten är fin” och ett sorl går genom klassrummet. Eller snarare ett sorts obeskrivligt läte, som ett flämtande fast mer tankfullt, från barnen som jag inte riktigt kan skildra rättvist i text. Ungefär som om barnen identifierar sig med draken och själva vill vara stora men i den lilla menigen får bekräftelse att de är fina trots att de själva är små i mångas ögon.
Jag hade i den milisekunden en uppenbarelse av snudd på religös art om hur vi kanske behandlar barnen helt fel. Kanske borde man prata mer om varför de har en sån tur att vara både stora och små samtidigt (egentligen är alla barn det mer eller mindre). I vilket fall har jag aldrig tidigare känt så starkt att jag älskar en hel klass simultant som den stunden, allting utan att de märker något.
Det känns som att jag gör en superstor sak av något som inte ett enda av de barnen kommer ihåg men så är det ofta i det här yrket har jag märkt.
