Tankar om blyga/tysta elever.

Ikväll handlade #skolchatt om hur vi som lärare möter tysta/blyga elever.

Utan att ge mig in i definitioner om vad som menas med blyg och tyst så har jag en hyfsat klar bild i mitt huvud vilka elever det handlar om. Inte helt klar, men hyfsat. Det händer hela tiden att jag och mina kollegor upptäcker hur elever i vissa situationer drar sig undan, och där är nyckeln: Även om det finns de som går en hel skolgång utan att bli sedda så tror jag att den stora lejonparten av elever som uppfattas som tysta/blyga i ett sammanhang blommar ut i ett annat. Det kan vara en annan lärare (som de litar mer på), eller i ett ämne de känner sig tryggare i, eller med en grupp där klimatet är mer tillåtande.

Det här med blyghet/tysthet är alldeles för nära bundet till social kontext för att det ska gå att peka på elever och säga ”den ungen är tyst”. För exempel har vi där jag jobbar en tendens att få väluppfostrade flickor som är tysta för att det är den rollen förväntas ha. Jag minns ett av mina första utvecklingssamtal. Det var med en sexåring som klarade sig fint i skolan. Löste alla utmaningar hon ställdes inför och interagerade med vänner utan problem, förutom att hon aldrig någonsin tog plats. Jag vet om att en del personer trivs med att ha det så, och då ska man få ha det så. Men samtidigt finns det lika många som inte vill något hellre än att vara en person som tar plats. Jag och min närmaste kollega kom överens om att jag på det där samtalet vänligt skulle uppmana henne att ibland visa lite tydligare vad hon själv tycker och tänker. Ett par månader senare tog mitt dåvarande vikariat slut och jag blev placerad på en annan tjänst på andra sidan skolan. Sedan dess har jag på distans följt den här elevens utveckling och tänkt på vad som hänt sedan dess. Ibland tycks hon vara stark och modig, ibland inte. Men nu, tre år senare, har hon börjat i min grupp och jag har fått den stora förmånen att ”få tillbaka” mina gamla elever. (Jisses! Om du får chansen att uppleva en sån sak, ta den!)

Nu är de förvisso bara nio år gamla men ändå! De har blivit så stora! Och coolast av allt tycker jag det är att prata med flickan som en gång var liten och tyst. Hon är inte världens mest extroverta person nu, men när vi ser på varandra så förstår vi varandra. Och det är något bra. Då finns det utrymme för lärande och växande, oavsett vad. Som Frida skrev någon gång under #skolchatt – ”Det står inte i läroplanen hur stor publiken ska vara.

Jag känner att jag kommer lite off topic här, men det jag vill säga är följande:

– Tysta/blyga elever är i min erfarenhet oftast de coolaste. De är värda att vänta på.
– Det är ett problem att skolan inte är tillräckligt tillåtande för elever som inte vill dela sitt allt. (Detta gäller från lågstadiets skrivuppgifter med titeln ”vad gjorde du i helgen?” till högstadiets/gymansiets krav på muntlig framställning.)
– Nyckeln till att aktivera elever som inte vill delta är att stanna upp och komma ihåg att det är skolan som ska passa dem och inte tvärtom, vilket måste påverka hur vi som enskilda lärare agerar.
– Det börjar med relationsbygge. Den elev som känner sig sedd, uppmärksammad och älskad av sin lärare kommer förr eller senare inte kunna låta bli att delta i det gemensamma lärandet. Tiden är på vår sida.