Talraden, decimalerna och brädspelet

Det är morgon och jag har dagens andra lektion, som börjar med en genomgång av konceptet decimaltal. Vi har varit här i drygt en vecka nu så det börjar bli bekanta marker för tioåringarna som jag just nu får möjligheten att vägleda. De vet vad vi letar efter och pratar om. Jag startar genomgången i en påminnelse om hur en talrad med decimaltal kan se ut. Målet är att ta dem till skriftliga beräkningar av blandade decimaltal, exempelvis 4,2 + 4,32. På vägen stannar jag upp för ett sidospår om hur det egentligen finns oändligt många tal mellan två positiva heltal.

När du var liten så räknade du ett, två, tre, fyra, fem och tänkte att det var det enda sättet. Men nu, med talraden full av decimaltal så vet du ju att vi egentligen borde räkna 1 1,1 1,2 1,3 1,4 1,5 1,6 och så vidare. Eller egentligen borde vi ta med hundradelarna och räkna 1 1,01 1,02 1,03 1,04 och så. Tänk vad lång tid det skulle ta att bara komma till 2! Fast egentligen borde vi ha med hundradelar och tusendelar och tiotusendelar och så mindre och mindre och mindre…

Längre än så hinner jag inte innan en av dem förstår på riktigt.

Så jag skulle kunna räkna hela livet men ändå aldrig komma fram till två!

Exakt så! Jag förklarar att hen skulle kunna be sina barn att fortsätta och sen barnbarnen och så skulle deras släktingar få fortsätta och fortsätta. Där någonstans börjar resten av eleverna förstå innebörden i talradens nästan magiska oändlighet. De häpnar och jag tar dem varsamt tillbaka till målet; att räkna addition av blandade decimaltal.

En lång dag senare, närmare bestämt sju och en halv timma senare, är jag på väg att packa ihop och gå hem. Men mina jobbnycklar saknas. Eftersom de går till ett kassaskåp med teknik för många många tusen så är jag mån om att hitta dem. Med ett svagt minne om att jag senast använde dem för att låsa ett skåp i klassrummet så går jag tillbaka dit. På eftermiddagarna är det Fritidsklubbens lokaler och eftersom klockan närmar sig halvfem så är det bara några kvar. Ett gäng sitter och spelar ett brädspel jag inte har sett förut. En bit bort, mycket riktigt i skåpet, hittar jag mina jobbnycklar.

Kan inte du vara med och spela? bönar de och jag ser en möjlighet att fördjupa mig själv som den lärare jag vill vara. Äntligen har jag det jag saknar mest hela dagarna; tid. Dessutom vet jag att parkeringsvärmaren på min bil inte är klar förrän om tjugo minuter och JAG VÄGRAR TAMEJFAN SÄTTA MIG I EN KALL BIL. Sagt och gjort. Vi spelar brädspel.

Drygt en kvart senare är spelet över och det börjar räknas poäng. Den äldsta tar kommando och börjar räkna mina.

Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta….

Längre hinns inte innan en av de yngre lika stolt som skämtsamt avbryter:

Meh! Du missar ju MASSVIS med tal!!!!

De andra ser undrande på och jag kallar hem en stolt mattelärar-high five.

Strax senare förstår resten och jag redo för en resa hemåt – varm både i bilen och i lärarhjärtat.