Början på läsåret är också början på en hoper nya undervisningsrelationer. Eller alternativt fördjupning av redan etablerade frön till en undervisningsrelation. En av dem har jag kultiverat ett par år nu. På skolgården och i korridoren. Orginalplanen var att vi skulle börja jobba ihop för ett år sedan men en omorganisation försenade starten på vårt samarbete med ett år. Men nu är vi här.
Jag är lärare och hen är elev.
Vad hen inte vet är att hens gamla lärare bad mig om hjälp för snart två år sedan. Matematikutvecklingen verkade inte gå riktigt som förväntat och det var dags att sätta in någon typ av stöd. I första hand i klassrummet och med hjälp av den ordinarie läraren. Vi samtalade många gånger om hur det skulle kunna göras och längs med vägen hur det gick och vilka korrigeringar som behövdes göras. Två år senare är utvecklingen bättre, men fortfarande en bit efter var den förväntas vara. Men nu är vi här.
Lärare och elev.
Det är som vanligt lite trevande först. Fast att vi har hejat och småpratat i flera år så blir det ändå en annan nivå av småprat när man hör ihop. Som idag. När vi åt lunch ihop. Vi pratade om småsyskon, drömjobb och vår sprillans nya skolgård. Framför mig satt en hel människa, långt mycket mer komplex än den gedigna dokumentation av tidigare insatser, NP-analyser och stödbehov som jag har studerat noggrant under sommarlovet. Men plötsligt händer det. Orden som får mig att jämte den hela, komplexa, människan som är mitt lunchsällskap också se min roll i hens liv.
Vi avslutar ett samtalsämne och det blir tyst en sekund. Jag tar en tugga.
Eleven: Men, okej! Killfröken. Berätta för mig vad som är så kul med matematik. Övertyga mig!
Jag stannar upp en sekund för att registrera vad som händer här. Hen gör ett ärligt försök.
Jag: Alltså, det jag gillar mest är att upptäcka mönster. Det och att lösa mysterier. Det hänger ihop med mönstren. Vi tar ett exempel. Jag pekar på hens mjölkglas. Hur många glas mjölk brukar du dricka varje dag på lunchen?
Eleven: Ett eller två. Mest ett.
Jag: Perfekt. Så hur många glas mjölk tror du går åt i vår matsal varje dag?
Hen stannar upp. Jag ser på hens ansikte att det pågår en tankeprocess. De andra runt bordet engagerar sig också. Efter en minut eller mer så är hen på väg att ge upp.
Jag: Ska vi lyssna till de andra gissningar så kanske du kan få inspiration till en egen lösning?
Någon har en idé om att det går ungefär 200 elever på skolan och att kanske tio av dem är laktosintolleranta. Alltså gissar hen på något som är mindre än 200. En annan dricker tre glas mjölk om dagen och insisterar bestämt att det innebär att det varje dag serveras 600 glas mjölk. En tredje inflikar att det finns rätt många som låter bli att dricka mjölk fast att de inte är laktosintolleranta eftersom det serveras vatten också.
Hen nickar.
Jag: Vad tror du?
Eleven: Jag tror något med 280 eller så.
Jag (ser ett behov av ledning genom tidig och tydlig bekräftelse): Ja, det låter rimligt. Hur tänkte du ut den siffran?
Eleven: Jo, för att om alla är som jag. Det är de ju inte, men om vi låtsas att det är så. Då dricker hälften ett glas mjölk och hälften två glas. För jag dricker kanske ett eller två glas. Då är det hälften som dricker hundra och andra hälften dricker tvåhundra. Det blir 300. Men så är det några som dricker annat. Så det blir kanske 280. Eller 270.
Jag: Det låter väldigt bra. Klokt mönster som du upptäckte här. Hade du sagt något med 28 eller 2800 eller så då hade det kanske inte varit så rimligt. Men siffran 280 låter väldigt rimlig. Särskilt när du förklarar det mönstret.
Eleven: Hm! Det här var kul!
Det blir ett lunchprat som fortsätter i ett brett samtal om tidigare matematikundervisning. Trots att läsåret bara är ett par dagar gammalt så känner jag redan för att ta ut den här segern i förskott. Inte för min egen del utan för elevens. Hen vågar, trots år av svikande matematiskt självförtroende, göra ett ärligt försök. Då möter jag upp, oavsett vilka stödresurser vi har i vår budget.
Kommentera