Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Här kommer en hypotes: Ett bra lärverktyg utmärker sig eftersom det också kan tjäna som ett lika bra lekverktyg. Stämmer det?
Vad vet jag? Men här är berättelsen bakom min tanke:
För ett par veckor sedan satt jag, min rektor, kommunens teknikutvecklare och en av kommunens pedagogiska IKT-utvecklare och samtalade om framtiden för vår skola. Det var ett på alla sätt och vis vanligt samtal som ingår i vårt systematiska utvecklingdarbete, och någon gång där föreslog någon att vi borde köpa oss en dokumentkamera. Både jag och min rekotr nickade och tänkte att “jo, någon gång borde man skaffa sig en sån!”.
Idag kom den, fast att vi inte nödvändigtvis varit säkra på att vi någonsin beställt den.
Efter ett par minuters uppackning och testning tog jag med den till ett par kollegor för att demonstrera hur den funkar och hur man kopplar upp den. Eftersom det krävs en projektor gick vi ut i ett av klassrummen som också tjänar som fritidsutrymme. Min naturälskande kollega fastnade direkt för detta underverk och gick ut för att hitta ett blad att testa mackapären på.
Efter en stund har vi konstaterat att kameran är så pass bra att man kan zooma in på varje enskild bladlus och tydligt identifiera både ben och ögon. Ungefär då går ett par fritidsbarn förbi och förundras över “monstret” på skärmen. Den förundran blev inte direkt mindre när de förstod att “monstret” fanns i rummet!
Ett par minuter senare hade vi testat spindlar, skalbaggar, hårstrån, naglar, hud, damm, russin, riskakor och till sist en larv. När ett av barnen (sex år gammal) mycket vördnadsfullt gick fram till projektorskärmen och klappade (avbilden av) larven insåg jag att jag inte skulle få med mig vår nyköpta dokumentkamera.
Det slutade med att jag gick tillbaka till mitt sommarlovsfix medans vårt pedagogiska verktyg blev kvar på fritids, nu som ett fenomenalt lekverktyg.
Efter tre dagars frånvaro präglat av lika delar inspiration och jobbsaknad traskar jag två minuter i halvåtta in på jobbet. Det är kreativitet, framtida utmaningar och en reformvilja som jag sällan känt av förr. Med andra ord: Gott om stora idéer att utsätta mina kollegor för.
Just i denna stund är det frukost. En av eleverna (sju år gammal) från parallellklassen är först att upptäcka mig.
Eleven: Killfröken är frisk igen!
Jag (efter att ha förklarat att “fackligt arbete” är ett mellanting mellan semester och smittsam sjukdom): Så man kan säga att jag varit på jobbet, fast att jag inte har varit här.
Eleven (inte helt förstående): Jaha… Förresten! Jag såg dig på Facebook häromdagen.
Jag (förstummad av en ännu ej färdigtänkta IKT-insikten i mitt huvud): …
Eleven: En fråga bara… Varför har du så konstiga profilbilder?
Det är morgon och sommarfritids. I ett målarrum sitter två killar som annars aldrig ses varesig i ett målarrum eller i varandras sällskap. (Det är det som gör det så coolt att jobba på loven!)
Den ena har just lagt en sista hand vid vad som av samtalet verkar vara ett mästerverk.
Pojke #1 (exalterat): Det här är verkligen fantastiskt!
Pojke #2: Ja, jag är verkligen nöjd.
Pojke #1: Vi visar den för fröken!!
pojke #2: Ja, och sen lägger vi upp det på min blogg!
Min första reaktion: “Herregud, vad är grejen med alla dessa bloggar!?”
Min andra reaktion: “Ja, just det…”
Det är påsklovets sista dag och effekterna av sammanslagna avdelningar gör sig påmind. När mer än två tredjedelar av eleverna är lediga skapas sociala mönster som annars hade varit otänkbara. Ett exempel är den lilla gruppen elever i sju- och åttaårsåldern som i vanliga fall aldrig ses i samma rum, trots sitt gemensamma fotbollsintresset. Den senaste veckan har det ritats fotbollsdräkter, planerats laguppställningar, tränats anfall, etc., etc.
Igår vid frukost satt två av de nya kompisarna och diskuterade den ena kända fotbollsspelaren efter den andra.
Fotbollsnörden (sju år gammal): … Men! Visste du att han inte är så gammal?
Besserwissen (åtta år gammal): Nä, visst. Så kan man se det. Men han har ändå spelat sen 1900-talet.
Fotbollsnörden (tappar hakan): VA!? Det hade jag ingen aaaaaaaaning om!
Det är en småregning eftermiddag och de barn som inte är lovlediga har haft lunchrast i närmare en timma. Det börjar bli dags att plocka ihop och gå in när jag upptäcker en regnvåt och frusen åttaåring som saknar så väl mössa och vantar som ordentliga regnbyxor. Hon huttrar.
Jag (uppmuntrande): Det ser ut som att vi kanske borde gå in, eller vad tycker du?
Eleven (huttrande): Ja-a-a-a-a-a-a-a. Jag är kall.
Jag: Mmm, jag ser det…
Eleven: Det känns som att mitt huvud har krympt sen lunch. Hon börjar teatraliskt klämma på sitt väl valda delar av sitt huvud. Ja, minsann. Två storlekar mindre. Minst. Hur ska jag nu kunna lära mig något nytt?
Jag: Tur att det är lov!
Eleven: Tur!
Det är eftermiddag och sedan ett par dagar för jag och min kollega en diskussion med våra elever kring det här med städrutiner. Vad definierar en fin och trevlig miljö? Vad är bra stök? Hur mycket orkar man städa? etc. Resultatet är – bland annat – en växande samling laminerade plakat med budskapet “GLÖM INTE ATT STÄDA!” som barnen själva tillverkat.
Det senaste bidraget i rad är ett som tillverkats av sexåriga Snigelflickan:
Kollegan: Känner du dig färdig med den här?
Eleven (lyriskt): Jaaaa!
Kollegan (diplomatiskt): Kanske kan du färglägga den så att budskapet verkligen syns?
Eleven (undrande): Mjo, hur menar du?
Kollegan förklarar mer ingående.
Eleven: Menar du med snigeln och så?
Kollegan (i hopp om framgång): Ja, precis.
Eleven (bestämt): För det här är en Hip-Hop snigel. Mycket färggladare än så blir det inte!
Det är sportlov och hela skolan (de som inte är lediga) är på väg till ett lokalt utflyktsmål. På vägen småpratar jag med ett par elever som jag går med. Jag passar på att berätta för en av dem (en sjuårig pojke) att jag från bussen till jobbet såg honom och hans storebror på väg till skolan.
Lillebror: Men jag såg ju inte dig.
Jag (pedagogvarning!): Jo. Så kan det ju vara ibland om den ena sitter på en buss och den andra går på trottoaren. Då kanske bara den ena ser.
Lillebror funderar ett par sekunder. Jag antar att konceptet av att ses men inte se behöver sjunka in.
Lillebror: Varför ser man bara folk man inte känner?
Jag: Euhm…
Lillebror: …Vore det inte smartare om man bara såg folk man känner?
Ju mer jag tänker på det – desto klokare blir det. För om detta tankeexperiment ska vara möjligt behövs en värld där alla känner alla. Är inte det grundpelaren i vilket solidariskt samhälle som helst?
Det är tisdag och vad som förra veckan var två små (nåja…) ensamma elever i den stora (nåja….) och i övrigt lovstängda skolan har åtminstone blivit tio till antalet. En av dem är Eleven i garderoben. Efter ett par timmar utomhus har de sprillans nya vinterkängorna gett henne en fotsvett som enligt utsago “gör fötterna alldeles klibbiga”. Snart är uppfinningsrikedomen framme och en ny talang är upptäckt.
Klätterapan (med lugnt och vardagligt tonfall): Kolla Killfröken.
Jag (som kollar på något annat): Mm…
Klätterapan: Men kolla då. Snart slår jag huvudet i taket!
Jag (som nu ser en anledning att kolla): Hoppsan!
Där hittar jag en elev som istället för att gömma sig i garderoben har hittat en dörrpost att ta spjärn emot. På något vis har hon för egen maskin klättrat upp och hänger nu i det övre hörnet av dörrkarmen.
Klätterapan: Euhm… Kan du hjälpa mig ner tror du?
Jag (som med lätthet lyfter ner barnet): Hur hamnade du ända där uppe?
Klätterapan (strålande glad): Äsch man använder sig av fötternas spott bara!
Under resten av dagen har jag vid flera tillfällen fått avbryta det jag hållit på med för att lyfta ner Klätterapan från både det ena och det andra stället.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka två saker:
1. Det är precis det här jag menar när jag säger att jag vill se mina elever nå nya höjder
2. Hon har flera hundra timmar av obligatorisk No-undervisning kvar innan hon en dag ska ta studenten. Vi ska nog hinna med att klämma in några lektioner om anatomi och skillnaden mellan olika kroppsvätskor…
Det började i tisdags. När jag och en kollega öppnade den annars lovstängda skolan för ett par dagars fritidsverksamhet mellan jul och nyår. Fyra väntade elever blev bara två. Två söta sexåringar som inte känner varesig mig, min kollega eller varandra annat än till förnamn. Med andra ord är det två försiktiga ungar som möter upp. Jag har nu insett att det ibland kan vara enklare att bedriva verksamhet för många än för ett litet fåtal. Visserligen har jag nu tid att sitta ner ordentligt men samtidigt bygger allt på att kidsen kommer överens. Vilket inte behöver vara säkert. Båda två kommer från sociala skolvardagar som för tillfället präglas av konflikter. I ena gruppen rasar en maktkamp som yttrar sig i att det vid varje rast finns någon som inte får vara med (“för vi vill leka själva”). I den andra är det de äldsta eleverna som styr med järnhand (“eftersom vi blev styrda när vi var små”).
Vi snabbspolar fram till tre dagar senare (alltså i morse). Det är ett par minuter över nio och en av de två ska komma vilken minut som helst. Den andra har i all hast knåpat ihop en skattkarta, som börjar vid den röd-gröna dörren med två fönster och slutar i den röda garderoben där Eleven sitter gömd. Som en överraskning.
Ett brödbak, många stjärtlappsrejs, en stunds frimärkspyssel och inte minst en spontanbio senare är det två glada ungar som går hem till varandra för att fortsätta leka. Runt deras halsar hänger egentillverkade kompishalsband.
Slutsatsen är att ett par dagars lovfritids kanske kan lösa upp knutar som mina kollegor pillat med i flera veckor nu? Det har i alla fall get två nya bästisar.
Det är sommarlov och på Pittoreska Skolans fritids har 55 av drygt 90 barn anmält behov av fritidsplats den här veckan. En lärare är borta och därför är jag inringd. Grejen är att man anmäler behov någon gång i början på maj. Och den lokala idrottsföreningen utlyser inte sin mycket populära sommarskola förrän ett par veckor senare. Det i kombination med att min kommun har otroligt snälla avgiftsregler för skolbarnsomsorg gör att 30 av 55 anmälda inte dyker upp. De är på sommarskola. Trots att det idag spöregnar.
Därför sitter jag, en annan vikarie/lärarstudent och drygt 25 kids i sex-sju-åttaårsåldern och kollar på någon odefinierbar film av disneykaraktär medan de ordinarie lärarna passar på att röja i pärmarna och städa i skåpen. Vid ett tillfälle i filmen ska den mänskliga råttan (en gammal tantråtta) pussa en annan mänsklig råtta men råkar istället pussa en slajmig mördarsnigel. Tjugofem barn viker sig av skratt (och även två vikarier ska jag erkänna). En av dem passar på att erbjuda en analys:
Bråkmakarungen: Usch! Hon pussade en snigel!
Jag: Ja, usch. (Lägg märke till den smidiga bekräftelsen… är det sent på terminen nu?)
Bråkmakarungen (inser något om hur världen egentligen är beskaffad): Fast gamla tanter brukar inte bry sig så mycket. De får vara glada om de har någon att pussa över huvud taget….
Jag vill säga emot. Men med tanke på vissa väl valda nattklubbar i Stora Staden och de allt annat är purfärska pumorna som hänger där (och som sägs sluka unga män) så biter jag mig i tungan…
