Det är en småregning eftermiddag och de barn som inte är lovlediga har haft lunchrast i närmare en timma. Det börjar bli dags att plocka ihop och gå in när jag upptäcker en regnvåt och frusen åttaåring som saknar så väl mössa och vantar som ordentliga regnbyxor. Hon huttrar.
Jag (uppmuntrande): Det ser ut som att vi kanske borde gå in, eller vad tycker du?
Eleven (huttrande): Ja-a-a-a-a-a-a-a. Jag är kall.
Jag: Mmm, jag ser det…
Eleven: Det känns som att mitt huvud har krympt sen lunch. Hon börjar teatraliskt klämma på sitt väl valda delar av sitt huvud. Ja, minsann. Två storlekar mindre. Minst. Hur ska jag nu kunna lära mig något nytt?
Jag: Tur att det är lov!
Eleven: Tur!
Kommentera