Det är tisdag och vad som förra veckan var två små (nåja…) ensamma elever i den stora (nåja….) och i övrigt lovstängda skolan har åtminstone blivit tio till antalet. En av dem är Eleven i garderoben. Efter ett par timmar utomhus har de sprillans nya vinterkängorna gett henne en fotsvett som enligt utsago ”gör fötterna alldeles klibbiga”. Snart är uppfinningsrikedomen framme och en ny talang är upptäckt.
Klätterapan (med lugnt och vardagligt tonfall): Kolla Killfröken.
Jag (som kollar på något annat): Mm…
Klätterapan: Men kolla då. Snart slår jag huvudet i taket!
Jag (som nu ser en anledning att kolla): Hoppsan!
Där hittar jag en elev som istället för att gömma sig i garderoben har hittat en dörrpost att ta spjärn emot. På något vis har hon för egen maskin klättrat upp och hänger nu i det övre hörnet av dörrkarmen.
Klätterapan: Euhm… Kan du hjälpa mig ner tror du?
Jag (som med lätthet lyfter ner barnet): Hur hamnade du ända där uppe?
Klätterapan (strålande glad): Äsch man använder sig av fötternas spott bara!
Under resten av dagen har jag vid flera tillfällen fått avbryta det jag hållit på med för att lyfta ner Klätterapan från både det ena och det andra stället.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka två saker:
1. Det är precis det här jag menar när jag säger att jag vill se mina elever nå nya höjder
2. Hon har flera hundra timmar av obligatorisk No-undervisning kvar innan hon en dag ska ta studenten. Vi ska nog hinna med att klämma in några lektioner om anatomi och skillnaden mellan olika kroppsvätskor…
Kommentera