Att den här torsdagen också är Indiens nationaldag var ett faktum som nästan var på väg att gå mig obemärkt förbi. Hade det inte varit för tre elever och en fråga (’Hur blir man en hindu?’) så hade jag nog inte tänkt på det alls.
Men så gick det som det gick. Frågor jag inte kan svara på lockar mig som inget annat (inte för att jag har för vana att servera svar på silverfat, men ändå…). Därför blev min planerade lektionsstart istället ett improviserat hypotesbildande och sedan en kollektiv googling.
’Vadå ”man kan inte konvertera till hinduism, det är något man föds till”!? Hur vet man om man har fötts till hindu!?’
Senare, när jag åt lunch med samma elever, visade det sig att de skulle fira nationaldagen med meditation, mat och ytterligare någon ceremoni som de läst sig till. Det skvallrar om ett lärande som är vida mäktigare/riktigare. Det går inte att överträffa i ett klassrum.
’Istället borde jag bjuda in elevernas fria lärande i klassrummet’, tänker jag och sätter mig på bussen till närmaste indiska resturang.
