För ett par veckor sedan övertog jag ansvaret för klassrådet när min klassföreståndarkollega fick ta på sig något annat ansvar. En normal balansering av arbetsbörda kan man tycka. Men den som känner mig vet mer än väl att detta är en dum idé av två skäl:
1. Jag är galet intresserad av demokrati och då särskilt demokratiska samtal.
2. Jag förväntar mig att alla andra, oavsett ålder/mognad/personlighet ska vara lika intresserade av samma demokratiska samtal.
Detta har resulterat i bra demokratiska beslut om saker i elevernas vardagliga närhet. Allt bra så långt. Men samtalet fram till beslut har kanske varit lite långa ibland, med resultatet av eleverna ibland tappar tålamodet börjar småprata, vilket i sin tur fått mig att gå loss i en mindre symfoni av hyschningar.
Så när jag tappar fokus en kort sekund och glider in i ett spännande sidosamtal med Filosofen (12 år gammal) under tiden som någon håller en lång utläggning är det en elev i andra ändan av klassrummet som kommer på mig:
”Meh! Killfröken! Du säger till oss att vara tysta men viskar själv!
Jag rodnade, för första gången på länge. Sen dess är jag betydligt mindre hyschig. Och tur är kanske det?
Kommentera