Det är eftermiddag och hjärnan är kokt trots att veckan bara har börjat. Kursstartsinformation och seminarieanteckningar far runt i huvudet på mig. Som många gånger förr är det här en pluggdag som behöver rundas av med en stunds reflektion. Annars biter det inte.
På väg hem från Högskolan, mitt i tankesvammlet, händer något som fångar mig. Vi åker förbi Högskolans märkligt trädbeklädda sida (jag har svaga minnen om att någon arkitekt en gång berättat för mig att huset ska passa in i naturen…) Barnet i sättet mittemot mig (fyra eller fem år gammal) upptäcker Högskolans fasad.
Barnet: Pappa!
Pappa (en kostymnisse som läser viktiga papper istället för att prata med sitt barn om dagen på förskolan): ?
Barnet: Meh, Pappa! Titta på den stora kojan! Vilka barn har byggt den stora kojan, Pappa?
