#85 – ”Nej, du får!”

Jag träffar min morgonkompis på skolgården. Det är lunchrast och jag är på väg från matsalen till huset där kontoret och min kaffekopp väntar. Jag hinner tänka att det är vackert väder. Mer än så hinner jag inte innan jag upptäcker Morgonkompisen stå bredvid basketplanen. Mina elever (nio-elva år gamla) spelar en vänskaplig match som tillsynes inte tycks innefatta poängräkning. På långt håll ser jag att Morgonkompisen vill vara med, men vet inte riktigt hur.

Jag: Vill du vara med? Det är bara att ropa ”Jag är med!”
Morgonkompisen (nervöst, men inte avvaktande): ”Nej, du får!”
Jag hör pirret och spänningen i Morgonkompisens röst. Sex år gammal men inte särskilt bunden av att i de flesta sammanhangen vara yngst. Tvärtom.
Jag: Vi kan spela tillsammans?
Kompromissen går hem. Vi spelar på samma lag. Jag (som är en halvmeter längre än de flesta andra) tar lätt bollen och passar till Morgonkompisen. Hen fumlar lite och passar vidare. En kort stund senare får hen sin första passning. Jag ser att mitt jobb som inhjälpare är över. Kaffet väntar.

På vägen dit tänker jag att det är fascinerande hur självklart inkludering kan vara för barn.

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.