Tisdag eftermiddag. Eftersom min närmaste kollega är sjuk så går den mesta nödvändiga planeringen i stå. När övriga arbetslaget har sina parhästar på plats så vet jag att de är upptagna med sånt som vi inte kan göra. Därför dröjer jag mig kvar i klassrummet efter sista lektionen. För tillfället har vi placerat eleverna så att vi i smyg kan testa en del av den placering som vi tror att vi vill ha nästa läsår. 34 elever med varsin bänk ställer sina krav på ett klassrum, fast att det är av gammal modell och därmed större än de flesta svenska klassrum.
”Men varför inte testa fullt ut? Varför inte blanda in eleverna?” tänker jag.
Med musik i högtalarsystemet börjar jag släpa och knuffa runt på bänkar efter en ritning som jag sent en natt skissat ihop och som sedan dess har fått bo i min ena bakficka, med undantaget för när jag visade den för min kollega. Efter ett tag kommer några elever in för att hämta något. De märker (så klart) skillnaden och verkar inte hata den.
Det är tillräckligt för att jag nästa dag ska släpa med mig två stora mattor som annars bor i mitt vardagsrum för ett gemensamt live-test av en lärmiljö. En dag med noga planerad utvärdering ihop med eleverna i slutet på dagen. På det sättet kan det vara lite lurigt eftersom en tredjedel av gruppen snart lämnar oss och inte kommer att få uppleva förändringen. Det är inte helt enkelt. Men på något sätt verkar det vara som att deras deltagande, både i experimentet och i utvärderingen grundar sig i att de vill skapa bästa möjliga förutsättningar för klasskompisarna. En mycket mogen ställning för några som är elva-tolv år.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera