Fredag 20:12. Av förklarliga skäl är kontoret jag delar med mina kollegor öde. Så når som på mig.
Efter en lång arbetsdag som avslutas med administrativt tråkjobb fullkomligt ovärdigt ett blogginlägg beger jag mig vid sextiden hemåt i sommarkvällen för att göra helg. Min pendling tar lite mer än en timma inklusive ett ICA-besök på vägen. Just när jag kommer hem inser jag att jag har glömt mina hemnycklar på jobbet. Jag kan se precis vart de ligger. Jag ser också mobilladdaren ligga där bredvid. Inte mycket att göra. Bara att åka tillbaka.
Strax innan åtta rullar bussen in i Pittoreska Samhället och det är klart att jag känner mig trött. Med en hyfsat lång pendlig orkar man inte göra två tur och retur rundor. Bara det är för mycket. Trots det så kan jag inte låta bli att faktiskt inte bry mig så mycket. (Det är definitivt inte värt en statusuppdatering på facebook eftersom folk då skulle missuppfatta den som negativa och beklagande.) Jag är ändå alltid här, i tanken eller genom elevmöten via sociala medier. Det är liksom inte sååååå himla konstigt. Eller så är det bkonstigt men att jag är för övertrött för att känna av det.
Hur som helst blev fredagskvällen inte vad jag väntat mig, vilket kanske borde vara väntat när ingenting annat brukar bli som väntat.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera