Onsdag morgon och jag är på ett tåg mot Stockholm och SETT. Utanför passerar landskapet där min skola ligger inbäddad. Än är det tidigt men trots det ser jag ett par elever som cyklar mot skolan.
Det är över på en bråkdels sekund men ändå hinner jag tänka på likheterna. Vi är på väg mot något lärorikt och intressant som vi förhoppningsvis sent ska glömma. Deras resa år betydligt kortare men ändå är de med mig i bakhuvudet på SETT. Vi går tillsammans.
Det finns ingen mening med att åka på dyra konferenser om man inte kan ta med sig något hem efteråt. Det gäller både i samarbetet med kollegor och i mötet med elever. Själv är jag inget värd. Jag blir lärare först ihop med de runt omkring mig. Därför tar jag med mig mina elever så fort jag går på konferens. Det blir alltid bäst då.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
