Det är eftermiddag och sommarens kanske sista kraftansträngning. De flesta barnen har gått hem för dagen och kvar på Pittoreska Skolan finns: jag, ett gäng kvarglömda kläder i kul-puttar-sandlådan och ett tiotal barn. Det här en särskild dag eftersom det är min första arbetsdag (för terminen) med de yngre eleverna. Alltså finns här en drös nya sexåringar att bekanta, bekräfta och befrämja.
En av dem är Glasögonflickan som står mitt ute på den ödsliga skolgården med ett glitterrosa pennfodral i krampaktigt grepp. Någonting säger mig att hon är ensam och en snabb analys upplyser mig om att alla hennes jämnåriga klasskamrater har gått. Därav min något yxiga ingång i vår konversation:
Jag: Fint pennfodral. Jag tror du måste vara helt ensam på skolan med ett sånt…
Glasögonflickan (blygt): Mmmm…. Men det är faktiskt en kulpåse… (Egentligen är det nog en portmonnä men det ligger väl i betraktarens ögon.)
Jag: Ah! Visst är det roligt att putta kula?
Glasögonflickan (plötsligt oblyg): Vill du se mina kulor? Innan jag hinner svara öppnar hon kulpåsen och visar de två färdgade glaskulorna. Den ena är liten och gul, den andra mellanstor och orange.
Jag: Har du vunnit dem i sandlådan?
Glasögonflickan (allvarligt) : Ne-hej! Det här är min turkula. Jag skulle ALDRIG våga spela med den.
Jag (fascinerad): Hur ger den dig tur?
Glasögonflickan: Joooo… För när jag tittar på den och håller HÅRT i den så längtar jag inte så mycket…
Jag: Vad brukar du längta efter?
Glasögonflickan: Mina bröder och min mamma och min pappa… Men mest mamma!
Jag: Tänk att en liten glaskula kan ge så mycket tur! Den där kulan skulle jag aldrig spela med om jag var du. Tänk om du spelar bort den.
Glasögonflickan (förklarande): Näe, det vore ju som att spela bort sin familj…
Kommentera