Lunch tid och jag är rastvärd. Det är lite blött och lite kallt, men helt okej för att vara november.
Efter drygt halva mitt pass går jag förbi ett par elever i förskoleklassen, ettan och tvåan som tillsammans bygger med stora plastblock. Ett särskilt barn i förskoleklassen får syn på mig och skiner upp.
Hen: Killfröken! Kolla vår fina bilbana som snart är klar!
Jag: Häftig! Funkar den bra?
Hen (med världens självklarhet): Alltså, vi har inte provat den än…
Jag: Ja… Jo…
Hen (ivrigt): Men här är bilen vi ska testa med! När dom andra bygger så testar jag på andra banor.
Jag: Okej, vilk har du testat på då?
Hen (ointresserad av min fråga): Mmmm… Ditt huvud ser ut som en bra bana. Får jag testa?
Jag: Så klart!
Hen testar och bekräftar sin teori. Jag anmärker på att det känns som huvudmassage, vilket får Hen att testa på sitt eget huvud.
Hen: Och ditt öra! DET ser VERKLIGEN ut som en bra bilbana. Får jag testa?
Sagt och gjort.
Hen (nöjd): Ditt ära är en ganska bra bilbana faktiskt!
Förutom att det blir en bra bild som fångar det vardagligt märkliga i läraryrket så blir det inte mer än så. Snart är mitt pass som rastvärd över och jag går vidare men kan inte riktigt släppa det ögonblicket när jag får ett bildäck inkört i örat. Det har något att göra med att se en ung person utforska sin omvärld, HELA sin omvärld.
Senare på kvällen kommer jag över ett klipp med min stora idol Niel DeGrasse Tyson som förklarar varför ögonblicket med det utforskande barnet. Det är från en storföreläsning som övergått till en frågestund. En sexåring får möjligheten att ställa frågan hur förstaklassare kan hjälpa Jorden.
Han har något väldigt viktigt på gång där. Något som fler lärare behöver ta till sig.
Kommentera