En eftermiddag som egentligen mer än ”strax efter lunch”. Det är snart slut på skoldagen och den här har varit mer utmattande än andra. Inte för att den varit jobbigare utan för att den varit annorlunda. En friidrottsdag. Med 175 elever. Det har varit en dag fylld av långa hopp, snabba lopp, stötta kulor och överhoppade ribbor.
En minnesbild jag sent kommer glömma är när eleverna i år 1 var på länghopps-stationen. Eller snarare var det såhär: I ena tredjedelen fanns läraren som krattade, några som mätte och en elev i taget som hoppade sina dryga två meter eller så. I resten av gropen satt klasskamrater som redan tröttnat. De satt och grävde i sanden och byggde sandslott och sånt som sjuåringar gör. Genialiskt.
Men hur som helst!
Ett par timmar efter lunch är skoldagen snart slut och energin börjar avta. Lyckliga men tysta samlar jag mina femteklassare för att kolla av att alla är med innan vi beger oss. Fram kommer en knähög elev från den yngre halvan av elevgruppen. Hen (och ett antal andra elever och lärare) missade sin tidigare buss tillbaka och har därför bestämt sig för att istället gå med i min klass. Mina betydligt äldre elever är förbluffade. Jag nappar direkt.
Jag: Absolut får du det! Så ställ dig i ledet med dina klasskamrater.
Hen: Okej!
Mina vanliga elever spelar med och börjar småprata med den tillfälliga klasskamraten.
Det är en liten och simpel men ack så betydelsefull handling som får eleven i fråga, trots att vi inte känner varandra allt för bra, att välja mig till sin gå-kompis när vi ska förflytta oss mot busshållplatsen ett par hundra meter längre bort. Det blir en promenad där vi rimmar på ordet kaprifol av någon anledning. Det var inte min idé.
Här är våra ord:
– Sommar och sol
– Solstol
– Gungstol
– I fjol
– Cool
– Cool ko (inte min idé det heller)
– Pool
– Kjol
Kommentera