Igår hade jag och mina elever en videokonferens med en kollega och hennes sjundeklassare på en annan skola i kommunen. De har lärt sig lite om programmering i förväg och har nu till uppgift att förbereda instruktionsfilmer för yngre elever som ska lära sig programmera. Mina nya elever. En del av de elever jag haft förut har rätt stor erfarenhet av att programmera. Andra, framförallt de nya, har nästan ingen erfarenhet.
Utkomsten av videokonferensen var först lite svår att sätta fingret på. Eleverna uppskattade mötet med äldre elever och upplevde de första instruktionerna som lärorika. Men gav det något mer? Det var frågan jag funderade på senare på eftermiddagen.
Idag kom jag tillbaka till jobbet och mötte två tioåringar som sökte upp mig för att be om tips för att programmera. Eller nästan i alla fall.
De: Killfröken…..
Jag: Ja?
De: Hur gör man för att skaffa det där cratch hemma?
Jag: Scratch?
De: Ja, just det!
Jag: Du bara går in på sidan och registerar dig. Era föräldrar måste skriva in sin mejl och då får de godkänna allt.
De: ….
Jag: Eller så loggar ni bara in på samma konto som ni har i skolan.
De: Ja! Funkar det på fritidsklubben också?
Jag: Japp, det funkar överallt. Vill ni programmera på fritidsklubben?
De: Ja! Vi vill göra egna spel!
Jag: Är det här efter lektionen igår?
De: Jaaaa! Det var så himla coolt!
Lite varm i hjärtat kom jag på mig själv med att lova att komma förbi fritidsklubben för att hjälpa dem komma igång. Med vetskapen om att jag tidigare fixat laminerade instruktionskort som skulle ta dem en bit på vägen. Ett par minuter skulle jag kunna klämma in innan eftermiddagens arbetslagskonferens.
Sagt och gjort. Jag hittade dem i korridoren för att få lite lugn och ro, med varsin stol och varsin dator i fönsterbrädet. En spontan kodstudio. Ett par minuter för att peppa, visa korten och hjälpa dem komma igång. Sedan konferens.
Två timmar senare gick jag över skolgården funderandes över hur länge de hade orkat jobba vidare. På håll såg jag två siluetter i fönstret där vi tidigare suttit.
Jag: Sitter de kvar än?
Det visade sig att de jobbat oavbrutet sedan dess. Nu med ett halvfärdigt spel och imponerande läsförståelse för blockprogrammering. De kikar på YouTube-klipp och andra koder och kan därifrån själva resonera sig fram till litegrann om hur de kanske borde göra själva. Ibland får jag ställa ledande frågor, men annars reder de det mesta själva. Detta lite mer än ett dygn efter att äldre elever för första gången har introducerat dem för verktyget. Snacka om intuitivt.
Kommentera