Jag har tröttnat på lärare och skolor som tror att de bedriver en verksamhet som är frikopplad från resten av världen. När vi i alla andra sammanhang utvecklar sociala normer för mobilanvändning som maximerar vinsterna utan att ge vika för riskerna så är skolans lösning ofta tvära förbud utan hänsyn till konsekvenserna. Jag är helt övertygad om att det är fel. Därför tänkte jag påbörja en bloggserie med inlägg för att synliggöra lärande och undervisning baserat på mobiler. Det här är inlägg nummer två.
För några veckor sedan gick jag en sväng på skolgården och såg en grupp av mina elever på håll. Det här var en morgon och skolan hade ännu inte börjat. Jag noterade hur en elev drog sig undan ett tiotal meter och håvad upp sin mobil ur fickan. Så jag gick dit för att ta reda på vad hen gjorde.
Jag: Hej, vad gör du?
Hen: Jag tränar…
Jag: Jaha, vad bra! Vad tränar du på?
Hen: Spanska. Min förälder har lärt mig säga några meningar så jag spelade in videos där jag säger dom meningarna. Nu försöker jag kolla på dem någon gång varje dag så att jag tränar på att säga rätt.
Jag: Oj, okej. Låt inte mig störa.
Hen: Tack…
(Först då insåg jag hur störande jag egentligen varit.)
Visst är det inte bra om elever väljer bort social samvaro för att använda sina mobiler men är det inte egentligen rätt mycket beroende på vad de gör med sina mobiler? Jag har i alla fall svårt att se varför det skulle vara legitimt att förbjuda den sortens av egendriven språkträning.
