Det är lunchrast och jag – som på senare tid funderat på vilka sociala mönster som går att se i mina elevers lekar – märker att så gott som alla elever leker ihop. Deras gemensamma projekt kretsar kring de gigantiska isblocken som ligger lite här och var på skolgården.
En pojke i sexårsåldern kommer överlycklig fram till mig för att berätta.
Eleven: Killfröken! Kolla! (Visar upp det stora isblock som han just har hackat loss.)
Jag: Oj, vad ska du med den till?
Eleven: Vi hjälper tjejerna att samla is.
Jag: Det är ju snällt av er. Bra gjort!
Eleven: Mmm… Och vet du vad som händer när vi har fyllt stugan? (Den lilla lekstugan på skolgården.)
Jag: Näe, vad händer då?
Eleven: Då får vi önska oss vad vi vill. VAD VI VILL!
Jag: Oj…
Eleven (spricker nästan av lycka): … Och om vi inte får vad vi vill vet du vad som händer då?
Jag: Näe, berätta.
Eleven: Då lovar tjejerna att när dom är sexton eller sextio eller så… Då ska dom börja om nollan! Moa-ha-ha-ha-ha!
Det är i sådana lägen som jag inte kan låta bli att undra vem som lurar vem egentligen. Det fina med rättvisa förhandlingar är nog att båda parter kan känna sig som vinnare.
Kommentera