Det är lunchrast och jag – som på senare tid funderat på vilka sociala mönster som går att se i mina elevers lekar – märker att så gott som alla elever leker ihop. Deras gemensamma projekt kretsar kring de gigantiska isblocken som ligger lite här och var på skolgården.
En pojke i sexårsåldern kommer överlycklig fram till mig för att berätta.
Eleven: Killfröken! Kolla! (Visar upp det stora isblock som han just har hackat loss.)
Jag: Oj, vad ska du med den till?
Eleven: Vi hjälper tjejerna att samla is.
Jag: Det är ju snällt av er. Bra gjort!
Eleven: Mmm… Och vet du vad som händer när vi har fyllt stugan? (Den lilla lekstugan på skolgården.)
Jag: Näe, vad händer då?
Eleven: Då får vi önska oss vad vi vill. VAD VI VILL!
Jag: Oj…
Eleven (spricker nästan av lycka): … Och om vi inte får vad vi vill vet du vad som händer då?
Jag: Näe, berätta.
Eleven: Då lovar tjejerna att när dom är sexton eller sextio eller så… Då ska dom börja om nollan! Moa-ha-ha-ha-ha!
Det är i sådana lägen som jag inte kan låta bli att undra vem som lurar vem egentligen. Det fina med rättvisa förhandlingar är nog att båda parter kan känna sig som vinnare.
