Jag jobbar på en förskola, det är sommar och livet leker. Kontorsråttan jobbar inne och tittar ut. Jag äter mellanmål med barnen utomhus i skuggan och har det riktigt skönt. En pojke (fyra år gammal) med ett fantastiskt sinne för fantasi har jagat mig hela dagen om att leka. Så han och jag tar gårdens stora gräskulle i besittning som vårt piratskepp. Jag är kapten och och ett par av barnen är pirater som letar efter skatter. Piratflickan i utkikstornet (trädet på kullens topp) styr oss hit och dit över hela gården i jakt på skatterna
Efter ett bra tag tar jag en paus och skickar barnen på att leta efter en magisk skatt på andra sidan gården medan jag pratar med kollegorna när piratpojkens mamma kommer för att hämta honom. Utan att upptäcka sin mamma kommer han springande till mig med resten av priatbestättningen i följe.
Pojke (med militärisk disciplin): Kapten! Vi har gjort färdigt vårt uppdrag, kapten! Vad ska vi göra nu, kapten? Vi gör allt som du säger, kapten!
Mamman ger mig den där vad-har-du-gjort-med-mitt-barn-blicken. Jag börjar lite halvnervöst förklara vår improviserade lek som spårat ur i en monumental maktövning med effekten att fröken lika gärna kunnat vara diktator i ett mindre, sydamerikanskt land någonstans. Mina nervösa förklaringar verkar få effekt.
Mamman (tankfullt): Om han ändå bara kunde vara sån när han är hemma….
Kommentera