En annan lösning på problemet

Det är tisdag förmiddag och det är dags för engelska med elvaåringarna (15 stycken). Det har just ringt in från tiorasten och ute faller snön med växande intensitet. I Stockholm ska Sveriges finaste lärarkonferens just invigas och en del av mig hatar att jag inte är där. (Det är typ ena lillfingrer, resten av mig trivs bäst precis just här.)

Min kollega presenterar dagens övning och jag passar på att observera elevgruppen. De flesta hänger med. Faktiskt är det alla utom en, Problemlösarflickan (elva år gammal), som slukar vartenda ord. Från henne hörs djupa suckar. Jag känner inte henne särskilt väl, men känner mig ändå relativt säker på att hon egentligen har ganska lätt för engelska. Jag sätter mig på knä bredvid hennes bänk:

Jag (viskar): Hur är det?
Problemlösarflickan (uppgivet): Det är tråååkigt….
Jag: Är det svårt?
Problemlösarflickan: Neeeeeeeeeej!
Jag: ….
Problemlösarflickan: Kan inte bara alla andra barn lära sig svenska så att jag kan få kasta snöboll!?