Efter jullovet tar jag över matematikansvaret för eleverna i min klass. Eftersom det här blir första gången som jag i stor skala kommer att ansvara för att skriva omdömen, förbereda IUP-formuleringar och inte minst rättande av nationella prov (enbart i årskurs tre för vår del) så har jag funderat mycket kring det här med bedömning. Eller tja… Egentligen har jag funderat på det fackliga begreppet kvalificerat arbete. (Alltså allt det arbete man gör som inte är skitsaker, typ som att tvätta gardiner eller gå och plocka i klassrummet.) För mig tenderar en del av all bedömning att räknas in i kategorin: skitsaker som tar tid från det som är kvalificerat arbete. jag säger inte att formell bedömning är meningslöst, absolut inte. Jag menar bara att den ibland känns lite puckad. För att uttrycka mig med forskarord kan jag önska att jag fick vara mer formativ i min bedömning.
För att förstå formativ bedömning (och motsatsen: summativ bedömning) behövs ett exempel:
När du går i grundskolan får du varje termin vara med och upprätta en IUP som fokuseerar på vad du behöver göra för att fortsätta utvecklas på bästa sätt. Det är formativ bedömning. När du slutar i grundskolan får du ett kvitto på allt du hars lärt dig, nämligen betyget. Det är ett exempel på summativ bedömning.
Vad jag inte står ut med är hur lätt det är att ägna sig åt summativ bedömning, alltså kvittot. Jag som arbetar med elever som fortfarande är i början av sin grundskola har ingen möjlighet att berättiga summativ bedömning. Det vore tjänstefel. Ändå har jag en skollag som kräver betygsliknande skriftliga omdömen (alltså en formativ bedömning som liknar den summativa…. vad är det!?). Suck.
Kommentera