För fyra år sedan var jag helt ny på Pittoreska Skolan. Jag gjorde min första sommar på fritids och det var nog faktiskt under det vikariatet som jag bestämde mig för att försöka få en fast tjänst på skolan. De senaste dagarna har jag haft anledning att återvända till minnena av den sommaren eftersom en del av eleverna jag lärde känna under den sommaren nu gör sig redo för att gå vidare till högstadiet och en ny skola.

Bland annat har jag haft anledning att återvända till ett (av många) smeknamn som mina elever har för mig, Glassgubben. Snarare är det en elev som i hemlighet kallar mig för det. Vi träffades under min första sommar på skolan och en särskilt somrig dag var han sist kvar på fritids.

Jag: Idag är det så varmt att man nästan borde köpa sig en glass när man kommer hem…
Glasspojken: Va!? Ska du köpa en glass till mig?
Jag: Nej. Jag sa att man nästan borde köpa sig en glass.
Glasspojken (något besviket): Jaha….

De här historien skrevs sedan, i Glasspojkens förvirrade huvud, om till att jag på något vis var skyldig honom en glass. Så när hösten kom blev långa haranger av tjat om det ”brutna löftet” en ritual för att minnas vårt glassprat tillsammans. Till sist fick jag nog och viskade  någon gång (kom ihåg att det här var när jag var ny och dum) ”Om du håller tyst om det här och slutar tjata så får du en glass när du slutar femman”.

Med jämna mellanrum har samma elev sökt upp mig och, nästan ohörbart, viskat ”glassgubben” i mitt öra. Som en påminnelse om ett avtal som jag idag aldrig skulle ingå.

Så igår. Den 9e juni klockan 13.42, två minuter efter Glasspojkens allra sista lektion på skolan, sökte jag upp honom för att hedra ett avtal som jag aldrig skulle ha ingått. Det är en fråga om allvar och heder. Nu är Glassgubben officiellt död.

Kommentera