Det är valtider och för första gÃ¥ngen sänder TV valreklamer. Häromdagen sÃ¥g jag en hemsk reklamfilm om det sk “kaoset i skolan”. En vidrigare barnsyn fÃ¥r man leta efter. Jag minns att jag tänkte: “Jag kan inte känna igen mitt eget yrke.”
(Dagen efter frågade en av mina elever var i Sverige den typen av skolor finns. Även om jag försöker vara partipolitiskt obunden på jobbet så kunde jag inte besvara den frågan på något annat sätt än att förklara hur vissa politiker helt enkelt ljuger för att vinna röster. Det visar sig att mina elever inte heller känner igen sig.)
Så när jag idag loggade in på Facebook och såg mitt flöde överfullt av länkar till denna film hittade jag hoppet igen.
Precis så upplever jag mitt jobb. Tur att det finns någon vettig röst, även i valtider.
Rania Al Abdullah (drottningen av Jordanien) spelade för ett tag sedan in en video om sitt engagemang i 1 GOAL. Jag blev så glad att jag bara var tvungen att visa den för er.
Lärarnas internationella intresseorganisation Education International driver just nu sin globala kampanj 1GOAL. Det är en del av ett årligt återkommande evenemang som finns till för att belysa FNs milleniemål om utbildning för alla innan år 2015.
Det här är ett område som kräver sin folkopinion för att någonting ska hända. Beräkningar visar att om utvecklingen får fortsätta i den takt som världens utbildningspolitiker har lagt fast så kommer utbildning för alla inte att bli verklighet ens 100 år efter utsatt deadline. Det är inte okej.
One Goal
Gå in på join1goal.org och skriv under EIs upprop. Sen sprider du det här till alla du känner.
Efter tjugoen arbetsdagar pÃ¥ raken hittade jag den här lÃ¥ten under morgonens välbehövda sovmorgon. Samtidigt Ã¥terfann jag lusten att skriva. Det är med viss skam som jag Ã¥tervänder. (Den gyllene bloggregeln är att med jämna mellanrum ständigt publicera nytt material.) Samtidigt bor det inom mig en stolthet över vetskapen att jag -när det blir för mycket- har vett att koppla bort. Det är vad en konsult hade kallat för en “framgÃ¥ngsfaktor”.
(För maximal läsupplevelse: Slå på klippet och läs när låten börjar. Sätt ljudet ganska lågt.)
Hela det här inlägget tillägnas de senaste tjugoen dagarna av mitt liv.
I mitten pÃ¥ juni gjorde jag min sista vikariedag pÃ¥ Pittoreska Skolan innan sommarlovet. Jag minns den eftersom jag just fÃ¥tt veta vilken klass jag skulle fÃ¥ möta under höstens VFU. PÃ¥ den högskolan där jag läser har man i uppgift att under sista terminen “ta över” en klass för ett par veckors tid och i mitt fall skulle det bli en grupp med 29 nio-, tio- och elvaÃ¥ringar. En bra grupp.
Så kom då dagen när VFUn började (ganska exakt samtidigt som bloggbägaren rann över och jag slutade skriva). Nu i efterhand kan jag förstå hur jag sett fram emot de här senaste veckorna ända sen den där dagen i juni. Inte bara för att jag trivs som fisken i VFU-vattnet utan också för att jag för första gången på ett tag skulle få gott om material att blogga om. (Å vad bra de här senaste veckornas bloggande skulle ha blivit!)
Jag har sett stora dagar med lÃ¥ngväga politikerbesök, pirriga dagar med klassdiskon och högst ovanliga dagar när bÃ¥de jag och min handledare varit borta dÃ¥ klassen fÃ¥tt “testa” helt nya vikarier. Men jag har ocksÃ¥ sett de smÃ¥ dagarna som ingen i efterhand minns. De helt vanliga torsdagarna när alla har musik pÃ¥ precis de passen man brukar ha musik och när matsalen som vanligt är helt överfull av yngre elever som aldrig äter färdigt. (“Maten är helt enkelt för god! Därmed pasta!“)
Det har varit välplanerade lektioner och ihopkastade nödlösningar, brustna hjärtan och sprucka cykeldäck, studiebesök på en än så länge hemlig plats och fantastiska planeringsmöten i arbetslaget, tappade tänder och återfunna vantar och en rodnande SÄPO-vakt. Och mitt i alltihop finns en känsla av att det är för stort för att det ska rymmas i ord.
Det har varit en sanslös arbetsbelastning som gett mig grÃ¥a hÃ¥r och självdöda krukväxter. Men samtidigt kan jag inte lÃ¥ta bli att – sÃ¥ här med en vecka kvar hos min lÃ¥neklass och med en vanlig vardag inom räckhÃ¥ll – frukta saknaden som kommer sen.
Om ett par veckors tid är jag färdig med min utbildning och det känns i slutändan som att det kommer att gå bra. Jag är redo.
I slutet pÃ¥ förra veckan annonserade regeringen att man tillsatt en utredning för att se över hur skolan samarbetar med övriga smhällsorgan i arbetet med utsatta barn och ungdomar. Till kategorin “utsatta barn och ungdomar” räknar man de som upplever fysisk- och psykiskt vÃ¥ld, sexuella övergrepp och barn med missbruk (jag förutsätter att man räknar in barn vars föräldrar lider av ett missbruk).
Även om jag av princip vänder mig mot att man lägger fler uppgifter och mer ansvar på lärarna (som redan idag har en i många fall ohållbar arbetssituation) så är det här något jag verkligen brinner för. Det är kusligt viktigt att man börjar se skolan som en spindel i det sociala nätverk som dessa barn och ungdomar lever med/i. Det beror på att:
förskolan/skolan (ofta) är den samhällsinstitution som har en kontinuerlig relation till barnet.
förskolan/skolan har möjlighet att arbete med elevens utveckling över en längre tid och ur ett holistiskt (sammanhållet) perspektiv.
förskolan/skolan är den verksamhet vars personal har allra lättast att bygga upp och underhålla en förtroendefull relation till barnet i fråga.
det ofta är förskolan/skolan som är den institution som först upptäcker och slår larm om missförhållanden av den art som regeringen här anger.
Jag ser med spänning fram emot den utredning som ska vara klar i juni 2010 och som ska föreslå förbättrade rutiner för hanteringen av dessa elevers utveckling. Rent spontant ser jag att det finns ett par enkla förändringar som skulle gagna dessa elever redan idag:
Gör det obligatoriskt för alla lärare i grundskolans tidigare år (det som förut hette lågstadiet och mellanstadiet) att ha en viss del av sin tjänst på fritids. Försök har visat att detta leder till att lärarna får en bättre helhetsbild av eleverna och samtidigt vågar fler elever gå till sin lärare med personliga saker.
Planera förskollärares och fritidspedagogers tjänster så att de får ett större huvudansvar för färre elever. Även om det är lockande att låta alla lärare ha ansvar för alla elever (eftersom det är lättare att spara in på personal då) så finns det en poäng i att begränsa ansvaret. En klasslärare kan ansvara för trettio elevers läs- och skrivutveckling med en förskollärare/fritidspedagog som ansvarar för elevens sociala utveckling borde inte behöva ha huvudansvaret för fler än max (!) tio elever.
Förse skolor med kontaktpersoner på socialtjänsten. Studier visar att lärare som har en personlig kontaktperson på socialtjänsten har betydligt lättare att anmäla eventuella missförhållanden i en elevs tillvaro. Samtidigt kan socialsekreteraren få se vilken ovärderlig resurs läraren kan bli. Den kontakten skulle stärkas med att man minst en gång per termin träffades och diskuterade allmänna rutiner och gemensamma förhållningssätt.
NÃ¥gonstans i början av mitt bloggande satte jag upp grundregler för vad jag skulle berätta och inte. En av de reglerna var att gärna beskriva fel i “systemet” men att aldrig ta upp eventuellt känsliga saker kopplade till enskilda elever. Men det har kommit till en punkt där jag behöver göra ett undantag.
Jag har en elev vars enda förälder under sommarlovet mist sitt arbete. Som en konsekvens har familjen behövt flytta till en avlägsen del av kommunen, långt bort från vännerna. (I en tid när närmare 500 000 personer står som arbetslösa kan inte det vara en särskilt ovanlig realitet.) Eleven i fråga går kvar på skolan men har mist sin rätt till fritidshemsplacering med den absurda motiveringen att föräldern är arbetslös och därför har tid att ta hand om sitt barn själv.
Hade jag varit fritidspedagog hade jag blivit fullständigt rasande vid det här laget. Underförstått i den motiveringen ligger att fritidshemmet inte är mer än simpel barnpassning när föräldrarna arbetar. Ingen social träning, ingen pedagogisk verksamhet, ingen arena för relationsbyggen. Det är förvaring och inget mer. Det är därför som barn till arbetslösa inte har rätt till fritidshemsplacering.
Den nya skollagen kommer att få ett eget kapitel om fritidshemmet och jag hoppas innerligt att samhället en gång för alla tar sitt ansvar och erkänner varje barn rätt till den fantastiska verksamhet som fritidshem innebär. Det finns ett stort kryphål i dagens lagstiftning och kommunerna använder det för att på barnens bekostnad spara in ett par extra tusenlappar per år.
Det sorgliga är att den nya skollagen inte är pÃ¥ plats förrän om nÃ¥gra Ã¥r. Dagen när eleven ifrÃ¥ga bönade och bad om att fÃ¥ komma in pÃ¥ fritids dÃ¥ “det är sÃ¥ trÃ¥kigt hemma” var igÃ¥r…
I början pÃ¥ nittiotalet drabbades Sverige och resten av världen av ekonomisk kris. Skolan drabbades kanske hÃ¥rdast. Var femte krona försvann. Samtidigt försvann var femte lärare. Det finns de som menar att skolan aldrig fullt ut hann Ã¥terhämta sig innan den här krisen slog till. I skrivande stund är 1300 lärare varslade. Bryter man ner statistiken ser man att det är unga lärare med fÃ¥ yrkesverksamma Ã¥r som drabbas hÃ¥rdast. Samtidigt är det praktiskt taget omöjligt för oss som är pÃ¥ väg ut pÃ¥ arbetsmarknaden att fÃ¥ jobb i en kommun som varslar sin befintliga personal – och antalet varslande kommuner ökar lavinartat.
Jag har en kamrat (nyligen varslad lärare) som i alla Ã¥r jag har känt honom har argumenterat för att “sist in först ut-regeln” som finns i Sverige bör räknas som apartheid. Smaka pÃ¥ begrepept: Svensk apartheid.
Kanske är det den rosa elefanten som fÃ¥r mig att tänka pÃ¥ Fem myror är fler än fyra elefanter? I alla fall sÃ¥ misstänker jag att det är därför som jag fÃ¥r syn pÃ¥ Edward de Bonos bok “Children solve problems” medan skrivaren pÃ¥ Pedagogiska Biblioteket spottar ut mina sidor. När jag vänder pÃ¥ boken hittar jag följande citat:
Children solve problems effortlessly. Their ideas may often be impractical, but they produce them with a fluency, a zest and an irrepressible imagination that ought to be the envy of many an adult and especially those who are paid to solve difficult problems.
Ã…rets kanske mest bortglömda julklapp blev en liten kylskÃ¥psmagnet frÃ¥n mina föräldrar med en klyschig teckning av ett par vingar och texten “Barn föds med vingar, lärarna hjälper dem att flyga”. Först tänkte jag inte sÃ¥ mycket mer pÃ¥ det men med tiden fann jag en skönhet i den liknelsen. Den kan förklara varför det är sÃ¥ oerhört viktigt att de som jobbar med elevernas allra mest grundläggande utbildningen har djupa och gedigna ämneskunskaper i ämnena som de undervisar. För vem vill gÃ¥ sina första pilotlektioner hos en lärare som inte riktigt vet vad det innebär att flyga?
Sätt det i proportion till förslaget om ny lärarutbildning som vill pracka på mina framtida kollegor fem ämnen på åtta terminer. För lärare som mig, som vill fokusera på NO-ämnena, innebär det 15 HP för samtliga fyra SO-ämnen. Det är tio veckor. Eller tolv arbetsdagar per ämne om man hellre vill se det så. Tolv dagar historia, tolv dagar samhällskunskap, tolv dagar geografi och tolv dagar religion. Sen ska de klara av att undervisa i SO upp till och med skolår sex.
Om du nÃ¥gonsin fÃ¥r tolv dagar över och inte har nÃ¥got bättre för dig sÃ¥ kan jag rekommendera att du pluggar in ett helt skolämne… och glöm för allt i världen inte bort att ocksÃ¥ klämma in ämnesdidaktiken! (=hur man undervisar just det ämnet).
Jag kan inte nog poängtera hur viktigt det är att ALLA de som i framtiden väljer att bli lärare också får möjlighet att fullt ut bemästra sina ämnen. För vet man inte (i detalj) hur man flyger så kan man heller inte hjälpa någon annan att flyga.
Sedan de olika ombudsmännen för diskriminering slogs ihop till en gemensam myndighet (januari 2006) sÃ¥ har samma myndighet tagit emot 86 anmälningar av diskriminering som passar in under rubriken “skola”. I hela skolvärlden förekommer det alltsÃ¥ bara mellan tre och fyra fall av diskriminering per mÃ¥nad… jag misstänker att nÃ¥gonting inte stämmmer här.
300 000 lärare, 800 000 föerskoleungar, 100 000 förskoleklassungar, en miljon grundskoleungar, 400 000 gymnasieungar, 35 000 särskoleungar och 200 000 komvuxungar (Jag vet, det är inte helt glasklart)… och inte ens fyra anmälningar per mÃ¥nad. Jag misstänker ett mörkertal.
Men jag undrar: Blir det bättre av fler anmälningar? Kan det vara så att fallen som inte hamnar på DOs bord ändå åtgärdas? Har skolsystemet ett inbyggt systemfel som gör att missförhållanden inte anmäls? Hur kan skolan bli bättre på att handskas med diskriminering?
Det är regnigt ute och min morgonpendling går åt skogen. Trekvart sen stövlar jag in på avdelningen mitt under frukosten. Jag möts av ett spann knähöga energiknippen som glatt meddelar att jag kommer försent.
Mitt i det psykadeliska kaoset står Lintott (tre år gammal) glatt: "Du är sen killfröken!".
